Sannas sanna jag på Kulturama gymnasium

Vi har nu kommit igång med repetitionsarbetet och tar oss framåt steg för steg. Det är fantastiskt roligt att tillsammans undersöka och se hur vi kan lösa scenerna kompositionsmässigt. Det är kurserna Sceniskt karaktärsarbete och Scenisk gestaltning 3 som samarbetar för att sceniskt jobba med produktionen.  Vi repeterar halvdag måndagar och tisdagar. Efter sportlovet kommer vi att vara två lärare per halvdag, och jobba med varsin halvklass. Jag kommer att fortsätta jobba med komposition av scenerna, övergångar och helhet och den andra läraren kommer att jobba med att fördjupa skådespelarnas sceniska relationer. Fram till sportlovet jobbar den grupp som inte är med mig utan koppling till Sannas sanna jag, med fokus på bl a scenografi.

Skådespelarna är också indelade i olika produktionsgrupper och jobbar parallellt med marknadsföring, scenografi, kostym, ljud, ljus etc. Arbetsgrupperna jobbar på fredagar inom kursen Estetisk kommunikation 2.

Premiären är satt till tisdagen den 8 april här på Kulturama i hammarby sjöstad.

Två personer, Moa och Isabell, fungerar också som regiassistenter och för anteckningar över de lösningar vi gör, och kommer förhoppningsvis vara med lite här och hjälpa till att dokumentera processen.

/Majken Pollack

Problem!

Hej alla som liksom vi är taggade till tårna inför premiär.
Jag blev riktigt avundsjuk på Viktor Rydberg Gymnasium som snart ska ha premiär. Vi i Teater L:van önskar ”bryt ett ben”.

Vi har stött på ett problem som vi inte är helt vana med. Vi har som tur är inte allvarlig tidsbrist, även om man såklart alltid vill ha mer tid än vad man har, men vi har tyvärr personbrist.

Vi har gjort många produktioner före den här men då har vi antingen varit i smågrupper och gjort enaktare, vilket var bra eftersom sjukdom hos en skådespelare bara drabbade några, eller som när vi gjorde vår musikal förra året, då vi var i två grupper som gjorde samma pjäs. Fördelen med det var att det var två stycken som spelade samma roll, vilket gjorde att om den ena skådespelaren var sjuk, kunde den andre hoppa in  och senare informera sin klasskompis om de nya regianvisningarna.

Men nu är vi alla på scenen samtidigt, vilket såklart är kul, men så fort någon är sjuk eller ledig blir det problem FÖR ALLA. Som idag, utav oss 13 som har valt att skådespela var 9 friska! Och det här är svårt, för när man är sjuk är det klart att man ska få vara hemma, men vår lärare och regissör börjar bli lite frustrerad.

Men vi har i alla fall hittat en någorlunda bra lösning, så om några fler har samma problem som vi, får ni här ett tips. Vi filmar allt med en filmkamera och lägger upp filmerna på en USB-sticka som sen går vidare till våra sjuklingar. Jag vet inte riktigt hur det har funkat i praktiken för det här kom vår lärare på igår men det är i alla fall bättre än att inte göra något som helst för de som är sjuka, de mår dåligt som det är utan att de ska behöva känna att de missar något viktigt!

Nog pratat om sjukdomar och problem. Förutom att repetera håller vi, liksom många av er, dessutom på med kostym, rekvisita, scenografi, marknadsföring, ljus mm. och igår tog jag lite kort på mina hårt arbetande klasskompisar.


Här har vår duktiga tecknare och kostymör gjort en skiss på ett kostymförslag till vår allmänna kostym. Väldigt bra tycker jag.

Våra Rekvisitörer tänker!

Ja det tror jag var allt för oss just nu.

Hoppas det går bra för er andra

Hälsningar TeaterL:van

Teater L:van om ”Sannas sanna jag”

Vi älskar ”Sannas sanna jag”! ”Sannas sanna jag” älskar vi! Vi fullkomligt ÄLSKAR ”Sannas sanna jag”!

Så skulle vi beskriva våra känslor för ”Sannas sanna jag” på ett Rasmus-Lindbergskt vis.
För vi tycker verkligen om hans pjäs väldigt mycket. När vi i höstas skulle rösta om vilken av länkpjäserna vi skulle spela var vi ovanligt överens. Några få tyckte om ”Hyenor” och Elin älskade ”Den sista kackerlackan” men till övrigt tyckte alla bäst om ”Sannas sanna jag” och jag är säker på att Elin och de andra som röstade på något annat, är nöjda, särskilt Elin för hon fick sin favorit roll, Linus.

Vi 14 stycken elever och i manus finns det bara 10 roller och det här var i alla fall jag lite orolig för eftersom vårt mål var att alla skulle få vara på scenen samtidigt för första gången under vår skoltid. Men som tur var svarade Rasmus Lindberg att det var helt ok att göra om till 14 roller så nu får vi ÄNTLIGEN göra något tillsammans fullt ut!

Vi har nu hunnit repa fram till scen 9 och det känns väldigt bra! IFF vår regissör och lärare, arbetar mycket med oss som grupp, och använder sig mycket av det läskiga att vara ensam mot massan och att vara tvungen att följa grupptrycket. Som i början, när det ska bestämmas om vem som ska vara Sannas berättarröst. Då vi har gjort det som att ingen på scen vill spela den rollen och att de kommer överens om att nästa som kommer genom dörren får ta den. När väl Moa som ”skådespelare 1” kommer har hon inget val utan måste följa grupptrycket. Ett annat exempel är när Sanna blir nedtryckt av kyrkomedlemmarna, där IFF har gjort det ännu tydligare hur utsatt och ensam Sanna är mot den stora massan som kyrkomedlemmarna är.

Här är en bild tagen av Anton Andersson på just det. Eller när vi grovrepar just det.

Och här är en bild på vår Sanna, Evelina Holm,  i scen 8 direkt efter nedtryckningen från Kyrkomedlemmarna.

Det tror jag var allt från oss just nu.

//Alice och teater L:van

 

 

 

Vilka är vi?

Hej du som läser detta!
Jag tänkte att eftersom det här är vårt första inlägg så är det väl lägligt att berätta mer om oss.

Vi är en teaterklass som nu är inne på vårt tredje år här på Sundsta gymnasiet, i Värmlands residensstad, Karlstad. Sundsta är en av de få skolor som har alla estetiska inriktningar representerade, så vi går på en skola där mycket händer. Vi går i en typ av blandklass där vi läser alla teoretiska ämnen med 13 dansare.

Okej nog pratat om dansare och skolor, nu pratar vi om oss.
Vi är totalt 14 stycken olika individer från olika delar av Värmland. Vi är en sammansvetsad grupp som har gjort ca. 9 föreställningar ihop. Nu senast gjorde vi ett teaterquiz på en lokal teaterfestival där vi förändrade, fördärvade och förärade klassiker som ”Natten är dagens mor”, ”Fröken Julie” och ”Macbeth”.

Vi valde att kalla oss ”Teater L:van” av flera orsaker, en av dem är att den klassen vi går i heter esdt11, en annan är att om man ska säga elva på värmländska blir det lätt ”älva”och en älv har vi ju i Karlstad, Klarälven eller ”klarälva” som man säger här. Sen, när vi väl hade bestämt oss, vill vi göra en liten tvist på namnet och då blev det ”L:van”.

Ja vad ska jag skriva mer? Hmm! Jo jag kanske ska skriva att det är jag, Alice, som kommer skriva den här bloggen. Jag är en är eleverna i klassen, jag spelar skådespelare 9 och jag är hemskt dålig på att stava, så ni får ursäkta för alla fel.

Så det var allt tror jag. En bild på klassen kommer. Jag vill bara ha godkännande från alla innan jag lägger upp en bild på dem.

Ja just det, man ska ju berätta hur långt vi har kommit med arbetet. Det glömde jag.
Jaja, vi fick våra roller och de uppgifter vi ska göra (typ scenografi, marknadsföring, regiassistent) i tisdags och igår hade vi kollationering. Längre har vi inte kommit men jag ska hålla er uppdaterad.

Hejdå hälsar Alice med ”L:van”

Sannas sanna jag Workshop 4

Processledare: Ewik Rodell Regissör: Nora Nilsson Dokumenterare: Ida Holmberg, Markus Lundahl

Efter sömn och scenografimöte var vi på söndagen tillbaka i teater 4 för den sista workshopen i ordningen.  Detta kom att bli ett pass med mer fokus på scenografi och att fysiskt göra och få användbara övningar samt metod till att göra scenerier.

För att få en överblick har Nora sen dagen innan, på ett pedagogiskt vis ritat upp föreställningen som i en båge. Där det efter scen 1-2, kallat överenskommelsen, går uppåt (som i en båge) vidare med presentation, Sannas sanna jag, hämnden, där scen 17 med klonkrig och 18 kallat ”buss” ligger som på toppen av bågen. Där man sedan utefter vad man vill att publiken ska/ kan ta med sig hem, kan pjäsen avslutas på två olika vis.

Nora fortsätter med att prata om sin tänkta idé som hör mycket ihop med scenografernas idéer, att det är en text som ger möjlighet till lekfullhet och att kropparna i stort sett är scenografin. Johanna Mårtensson, en av de två scenograferna, hade en tanke om att scenen tillsammans med publikplatserna skulle vara uppbyggd som en gradäng, där mitten skulle kunna användas som Sannas mest utsatta läge.

Vidare berättar Nora att hon inte brukar sätta ut scenerier till skådespelarna förrän efter två veckors jobb för att istället försöka jobba ihop en trygg grupp genom improvisation och övningar där rörelser är mer centrala än talet.

Under passet får vi vara med om två övningar kallade ”Följa John” och ”Från, mot, still”. Följa John- leken är precis som det låter. Alla får följa och ska vilja göra samma sak som ledaren, medan Nora kastar ut olika viljor och uppdrag till ledaren. Till exempel att: Ledaren vill prata i micken.

Här lägger Nora till att, den position hon själv hade, skulle kunna vara berättarens sätt att berätta Sannas sanna jag.

I övning nummer två, ” Från, mot, still”, läser en skådespelare sin replik, gör ett val, av tre olika valmöjligheter som att gå ifrån, gå emot eller att stå still. Man får gå hur många steg man vill, men man ska vara tydlig mot vem man vill gå emot. Vid varje skiljetecken väljs en ny riktning. Och här är det viktigt att hålla sig till reglerna!

Scenen som används till övningen är 16 med sex skådespelare på scen. Det långsamma arbetet blir extremt komiskt och tydligt, rent och krasst. Det visar på sådant man inte sett när man endast har läst manus. Under övningens gång gör Nora streck i sina anteckningar på vilka riktningar skådespelarna tar, för att kanske använda till senare scenerier om det är något som verkar bra.  De som spelade uttryckte bland annat att manus kom in i kroppen på ett annat sätt.

Under passets gång hade vi även besök av de två scenograferna Johanna Mårtensson och Erika Magnusson som var där för att bolla och svara på eventuella frågor från guppen.

Det bubblades och frågor angående kardborreidéen kom upp, finns det att köpa på metervara? Jajamensan det finns.  Hur kan man bygga en lyktstolpe som ska vara böjvänlig och kan återfå sin form då? Det går att lösa med liggunderlagsmaterial där maxhöjden får vara 3.5 m. Hur kan man lösa scen/rollbyten? Att ha ett foto på en kartong med en pinne till som skådespelaren kan hålla i, kanske? En idé som många går igång på är att projicera ljus, och bilder på duk eller människor, vi får veta att det finns små handhållna projektorer, vilket hade kunnat bli en häftig upplevelse där skådespelaren själv äger tekniken.

Regihelgen börjar gå mot sitt slut och det har hunnit bli söndagseftermiddag, och jag tänker för mig själv, fan att jag inte kan se alla ensemblers bidrag av Sannas sanna jag.

All lycka, till alla Sannas sanna jag- regissörer.

Jag som har skrivit heter Ida Holmberg och pluggar till dramapedagog vid Västerbergs Folkhögskola, det har varit en grym helg att få dokumentera, ett stort TACK till alla medverkande på alla plan.

Hoppas ni får en go höst!

Sannas sanna jag Workshop 3

Processledare: Ewik Rodell Regissör: Nora Nilsson Dokumenterare: Ida Holmberg,

Efter fika och möte med respektive länsteatrar ses vi återigen i teater 4 och kör ”den där namnleken” igen, vilket tycks gå lättare den här gången.

Tiden börjar bli knapp och dagen börjar kännas rätt så mastig när det är fortfarande är tolv scener kvar att läsa, men alla verkar vara vid gott mod och för att hinna läser vi nu några scener i taget, med start vid scen 9- Krigsutbrott.

Gorillan gör entré med sin sorgliga och tunga sång i scen 10. Kan man eventuellt göra den i en dansband- country- eller technoversion? Ska alla vara med och sjunga, som i en kör? Ska Pappan och Sanna titta på eller endast höra den? Vilka är nyckelaktionerna i dessa scener, är det sången eller är det händelsen med katten? Bokstäverna som Sanna hamrar på sin pappas dator i samma scen skulle kunna vara en idé att jobba med takt och rytm i att uttala, att hitta ett motstånd i själva uttalet, som att någon spyr ut orden.

Under denna scen kan man också leka med förutsättningen att publiken inte får se utan bara höra vad som händer.  En parallell till filmen Grizzlyman dyker upp i och med denna tanke. Där man i filmen filmar när grizzlymannens bästa vän endast får höra att han blir uppäten av björnar. Hur känslan av att höra något som man inte ser kan påverka.

Värmländskan dyker så småningom upp i berättelsen, vilket är en dialekt som Rasmus säger att man får ändra efter behov och ensemble.  Upplevelsen av en pågående jakt som avbryts med värmländskan är ett drag för att man som publik plötsligt måste tänka igenom vad som har hänt, en mysig dialekt som vaggar in publiken i lugn för att sedan återigen chockas av något läskigt.

Pip:en i scen 14 finns en idé om att man skulle kunna leka med att alla skådespelarna är med. Vad är det Pappan säger där egentligen.

Jakten fortsätter så in i scen 15 och 16 där de flesta är rörande överens om att han är full och somnar i skogen. Här blir kniven central, man skulle kunna leka med två läger, vad händer då med kniven?

Det tas upp att hämnden avslutas här, att hon väljer väg.

”Och när krutröken hade lagt sig låg människan jag hade kunnat bli död på marken. Medan människan jag blev hjälpte pappa upp på fötter” – Är nyckelrepliken i scen 17, följt av de sista fram till scen 21.

Här får Sanna sitt möte med Linus och klonerna kommer in. Det sägs i gruppen att det är skönt med ett lyckligt slut.  På frågan huruvida manuset är ett självmordsbrev eller inte avslutas diskussionen här med att ungdomarna i ensemblerna inte har sett det så och att det i sig är ganska talande för deras kreativa hopp- dem är på väg mot något annat.

Klockan är 18:00 och den tredje workshopen har nått sin ände och snart även den här dagen på riksteatern, för dem som vill blir det middag, annars ses vi imorgon!

HEJ!

Jag som har skrivit heter Ida Holmberg och pluggar till dramapedagog vid Västerbergs Folkhögskola, det har varit en grym helg att få dokumentera, ett stort TACK till alla medverkande på alla plan.

Processledare: Ewik Rodell Regissör: Nora Nilsson Dokumenterare: Markus Lundahl

Dagens sista workshop inleddes med en uppfriskning av deltagarnas namn genom att de åter fick göra ett försök med namnövningen Ni vet den där namnleken (för beskrivning av övningen se dokumentationen för workshop 1). Hur det gick låter vi även denna gång vara osagt, men deltagarna hittade till slut tillbaka till sina stolar och pjäsläsningen kunde fortsätta.

En av de första scenerna som lästes var en komisk sådan med en virrig rektor som i stort sett gör alla fel man kan göra i ett möte med en förälder till en elev. Den fick intressant nog en plötslig liten följddiskussion när det visade sig att regissören hade en mer öppen bild kring huruvida rektorn var man eller kvinna jämfört med resten av deltagarna. Scenen bottnade hursomhelst i temat kontroll och att det som händer i pjäsen speglas genom Sannas egna berättelse. Att scenen med rektorn alltså var en subjektiv historia kopplades tematiskt ihop med Sannas kontroll genom att det är hon som står vid datorn och styr vad som händer.

Efter att scenen med gorillans sång blivit läst pratades det en del kring den. Hur gör man med en så lång och mörk text? Vilken musik kan man ha till? Dansband och tysk techno föreslogs lite skämtsamt. Regissören tog upp frågan hur de runt om kring på scenen reagerar på texten, innan diskussionen gick vidare kring Sannas utbrott vid datorn som sedan leder till att hon bränner ner en kyrka. Apropå kyrka så uppstod mer diskussion kring vilken församling det handlade om. Det fanns åsikter om att dramatikern för uppenbart refererade till Jehovas vittnen och att man skulle ta bort de stycken som indikerade detta för att inte utmåla någon specifik församling.

Ett avsnitt i manuset var på värmländska, så en lämplig deltagare med rätt geografisk härkomst fick nöjet att bre på med sin hemdialekt en sväng innan det frågades om varför just värmländska valdes som dialekt i avsnittet? Enligt dramatikern var det en slump, men han menade att ”det finns en mysighet i dialekten och sen PANG!” Panget i fråga handlade om dramat i en av manusets klimaxscener där Sannas pappa jagar henne genom en skog.
Om det handlade om ett övergrepp kom på fråga kring en sekvens i skogen, vilket gruppen fann konsensus kring att så inte var fallet.

Den avgörande scenen där Sanna gör upp med sitt sanna jag diskuterades sedan. Regissören hade lite idéer kring publikkontakt i det mötet. Kommer Sanna att göra slut på sitt sanna jag och kan publiken vara en del av det beslutet? Vem har kontrollen och styr berättandet?
Till slut är Sanna i alla fall åter på bussstationen. Går resan till himmelriket eller till Oslo?
Det blir upp till var och en ensembleledare att bestämma. Att denna Länk-lördag nu var slut var dock ett faktum för både deltagare och dokumenterare. Tack för allt och lycka till med pjäsarbetet framöver! Tror både jag och min dokumenterarkollega Ida är lite småledsna över att vi inte får se detta. Over and out!

Markus Lundahl är 25 år gammal, uppvuxen i Järna utanför Stockholm och studerar just nu till Teaterpedagog på Marieborgs Folkhögskola i Norrköping där han för övrigt trivs förträffligt.

Sannas sanna jag Workshop 2

Processledare: Ewik Rodell Regissör: Nora Nilsson Dokumenterare: Ida Holmberg,

Mätta och belåtna tar jag och min kollega Markus återigen på oss våra dokumenterarglasögon för att följa workshop nummer två. Där scenerna 5- 8 bearbetas.

I scen 5 introduceras pappan och hans alkoholmissbruk, kan det vara pjäsens viktigaste plats? Vem blir Sanna utefter det? Det pratas om en rädsla som överförs generationer emellan.

Är julkrubban en sorts symbolik för familjen som förstörs? Vem är katten, är det mamman? Eller kan man kanske använda sig av en kattdocka?

Idén om att använda kardborrar på skådespelarnas kläder föds, att plötsligt sitter man ihop, att det kan skapa en spänning i arbetet, krubban som fastnar på pappan exempelvis. Om det skulle behövas ytterligare en roll skulle det kunna vara en karaktär som filmar berättelsen, där man skulle kunna använda sig av mobilkamera.

Det finns även en tanke om att presentationen av pjäsen nu är klar och att resten av berättelsen tar vid från och med scen 6.

Vidare in i nästa scen fortsätter pjäsen att hoppa in och ut i tre olika situationer, Linus, kompisgänget och berättaren 1. Först här sägs det att Sanna börjar våga möta sitt sanna jag, här möter Linus henne, men hon möter inte honom. Vad eller vilka ska få mest uppmärksamhet? Kompisarna? Kärleken? Eller Pappan?

I scen 7 kommer kyrkan in igen och metanivån på pjäsen är hög, det råder förvirring. Filmidén rullar vidare och det kommer tips om livestreaming, så det hon skriver eller berättar visas upp på stora skärmar på scen. Idén om att berättaren också skulle kunna ha en mick har uttalats några gånger.

In i nästa scen- Uppsträckningen, blir det kraftfullt obehagligt att höra kyrkomedlemmarnas repliker läsas samt övergångarna från blodigt allvar till trivselgruppens hålltider om fika. Detta är en pjäs som innehåller mycket våld, kan man hitta andra uttryck än att göra stagefighting- scener?

Det kommer en rekvisitaidé om att alla kyrkomedlemmar bär på en bibel eller att bygga pjäsen på Treenigheten där Sanna skulle vara Jesus.

En fråga som Nora ställer är: Dricker Pappan genom hela pjäsen? Svaret verkar vara att han ”marineras” i alkoholen.

Detta är en tung berättelse, men nästan vad som helst är möjligt i den, man kan skoja med innehållet och bygga det på ett lekfullt sätt.

Rasmus nämner under passens gång att det här projektet är till för alla ensembler som är delaktiga och att det är självklart att de ska anpassa manus efter deras behov.

På frågan om huruvida man kan spela upp ett klipp ur filmen Dirty Dancing kan man kontakta Mats Vendlöf på ATR för mer information.

Men nu tar vi fika hörni!

Jag som har skrivit heter Ida Holmberg och pluggar till dramapedagog vid Västerbergs Folkhögskola, det har varit en grym helg att få dokumentera, ett stort TACK till alla medverkande på alla plan.

Processledare: Ewik Rodell Regissör: Nora Nilsson Dokumenterare: Markus Lundahl

Fulla med mat och ny energi fortsatte gruppen efter lunchen med pjäsläsning och diskussion scen för scen. Ett inledande scenario kretsade kring en filminspelning och tonårsidentifiering mer generellt, vilket det pratades vidare om.  När karaktären Sannas sanna jag dök upp kom ämnet makt tillbaka genom regissören Noras kommentar kring att ”det kan ligga makt i att inte spela farlig när man är det”. Tonårstematiken gick sedan vidare till att behandla kärleksmötet mellan Sanna och karaktären Linus, som sågs som ett möte där ”Linus möter Sanna, men Sanna är egentligen mer inne på sig själv”.

Genom en manusmässig referens till Filmen Dirty dancing kom frågan om upphovsrätt på tal, kan man använda låtar och material från filmen utan att betala avgifter för det?  Gruppen kom fram till att det nog var rätt lugnt med det innan läsningen fortsatte. Sannas sanna jags hämndprojekt togs upp av regissören innan samtalet gled in på lite mer materiella frågor kring själva uppsättningen. Att använda sig av livestreaming som en förtydligande del kom på förslag.

Ämnet religion dök upp efter att gruppen läst en scen knuten till kyrkan och att passa in eller bli utstött. Diskussion fördes kring grupper generellt och dess vilkor, att likställa sig med dem eller inte få vara med. Att grupper behöver avvikare, eller ett svart får var en tanke kring detta. Manuset bjöd under tiden på mer samläsningsutmaningar som deltagarna fick roa sig med, samtidigt som dramatikern Rasmus nöjt utbrast i ett ”dadadadaaaa Davincikoden!” varje gång en av alla cliffhangers dök upp.

Efter att regissören Nora luftat frågan kring mängden våld i manuset och om man kan gestalta det på annat sätt återgick diskussionen till religionen. Det fanns idéer om att spela pjäsen ur ett kyrkligt perspektiv där roll 1 som styr de andra kunde vara gud. ”Spriten är kunskapens träd!” var ett skämtsamt förslag på temat som väckte en del skratt. En möjlig affär mellan Sannas mamma och en kyrkoman var en annan tanke som kom upp och förvånade till och med dramatikern som inte alls hade tänkt på denna möjlighet. Klockan slog sedan för paus!

Markus Lundahl är 25 år gammal, uppvuxen i Järna utanför Stockholm och studerar just nu till Teaterpedagog på Marieborgs Folkhögskola i Norrköping där han för övrigt trivs förträffligt.

Sannas sanna jag Workshop 1

 Processledare: Ewik Rodell Regissör: Nora Nilsson Dokumenterare: Ida Holmberg, Markus Lundahl

Det är lördag förmiddag och klockan är 10:30 på Riksteatern i Hallunda, Stockholm. I salen teater 4 är ett tjugotal personer representerade från hela Sverige samlade för att tillsammans läsa, diskutera och inspireras till vidare regiarbete av pjäsen Sannas sanna jag. Och jag, Ida är också här. Här för att dokumentera det som sägs och görs under passen. Jag pluggar annars till dramapedagog på Västerbergs Folkhögskola och ser fram emot att få titta och lyssna mig till inspiration under helgens gång.

Hursom, allt och alla är nu på sin plats och den första delen av fyra regi-workshops kan nu börja! Allting startar med en ring, en presentationsrunda och lite information om byggnad, säkerhet och vikten av att dricka MINST ett gals vatten i timmen. Följt av en namnlek, som regissören Nora Nilsson instruerar som ”-ni vet den där namnleken?!”- alla blir tysta, tills ett skönt skratt utbryter, det finns ju några namnlekar att välja på, där emellan tystnad och skratt. Nora fortsätter att förklara leken som går ut på att hälsa på någon, säga sitt eget namn, sedan ta efter namnet på den som man nyss hälsat på. Leken är slut när alla fått tillbaka sitt egna namn. Utan att värdera, måste jag ändå säga att det hela flöt på relativt bra där ett tag.

Nu var vi igång! Under passet läser gruppen scen 1 till 4, med tillhörande diskussioner, reflektioner och undringar efter varje scen.

Scen 1 är läst och Nora lägger fram de första bilderna hon får utifrån det hon läser, vem är det vi får möta? Vad handlar det om? Vad är det för situation? Vem är det som driver det? Vad väcks hos er? Är frågor som ställs och som kan vara användbara i sitt eget regiarbete. Något som dyker upp är vilsenhet och hur det i sådana fall kan gestaltas? Att alla Sannas personligheter befinner sig på scen samtidigt och att Sanna har makten, som skulle kunna liknas med ett dataspel är en tanke.

Möjligheterna kring manuset fortsätter att diskuteras in i de andra tre scenerna, där två olika tolkningar blir tydliga, är detta ett avskedsbrev bort ifrån livet eller bara ifrån en tuff tid i Sannas liv? De flesta i gruppen har inte uppfattat det som att Sanna tar sitt liv och har inte heller fått den uppfattningen från sina elever, medan Nora och författaren Rasmus Lindberg hade en tanke om att det var just så. Utifrån scen 2 diskuteras det huruvida Sanna befinner sig på en faktisk plats eller om det hela utspelar sig i hennes huvud, om det är nu- eller då-tid? En tanke om spelstil dyker upp, kanske skulle pjäsen gestaltas som en fars?

I scen 3 presenteras Sannas sanna jag, även skådespelarnas roll, mamman och kyrkomedlemmarna. Frågor kring mamman kommer upp, känner hon skuld? Är hon rädd för att bli utesluten? Är det mamman som Sanna gör upp med? Finns det en ovilja i att bli som sin mamma? Är mamman en kraftfull karaktär, med tanke på versalerna som dyker upp i manus?

Vidare in i scen 4 tar julspelet vid, där det blir tydligt hur man som skådespelare skulle kunna jobba sceniskt med karaktärerna, där det skulle krävas att alla går ur och i roll på exempelvis repliken -”Åååååh”.

Frågor och idéer duggar tätt innan lunch. Och för mig, Ida, som dokumenterar det hela är det fantastiskt roligt och en ära att få sitta med den här gruppen som med helt olika erfarenheter kastar sig in i det här projektet och ger av sig själva. Vilket ger mig så mycket mer än bara tips på regi-idéer. MEN matklockan är ett faktum och nu tar vi lunch!

Jag som har skrivit heter Ida Holmberg och pluggar till dramapedagog vid Västerbergs Folkhögskola, det har varit en grym helg att få dokumentera, ett stort TACK till alla medverkande på alla plan.

Processledare: Ewik Rodell Regissör: Nora Nilsson Dokumenterare: Ida Holmberg

Efter fika och möte med respektive länsteatrar ses vi återigen i teater 4 och kör ”den där namnleken” igen, vilket tycks gå lättare den här gången.

Tiden börjar bli knapp och dagen börjar kännas rätt så mastig när det är fortfarande är tolv scener kvar att läsa, men alla verkar vara vid gott mod och för att hinna läser vi nu några scener i taget, med start vid scen 9- Krigsutbrott.

Gorillan gör entré med sin sorgliga och tunga sång i scen 10. Kan man eventuellt göra den i en dansband- country- eller technoversion? Ska alla vara med och sjunga, som i en kör? Ska Pappan och Sanna titta på eller endast höra den? Vilka är nyckelaktionerna i dessa scener, är det sången eller är det händelsen med katten? Bokstäverna som Sanna hamrar på sin pappas dator i samma scen skulle kunna vara en idé att jobba med takt och rytm i att uttala, att hitta ett motstånd i själva uttalet, som att någon spyr ut orden.

Under denna scen kan man också leka med förutsättningen att publiken inte får se utan bara höra vad som händer.  En parallell till filmen Grizzlyman dyker upp i och med denna tanke. Där man i filmen filmar när grizzlymannens bästa vän endast får höra att han blir uppäten av björnar. Hur känslan av att höra något som man inte ser kan påverka.

Värmländskan dyker så småningom upp i berättelsen, vilket är en dialekt som Rasmus säger att man får ändra efter behov och ensemble.  Upplevelsen av en pågående jakt som avbryts med värmländskan är ett drag för att man som publik plötsligt måste tänka igenom vad som har hänt, en mysig dialekt som vaggar in publiken i lugn för att sedan återigen chockas av något läskigt.

Pip:en i scen 14 finns en idé om att man skulle kunna leka med att alla skådespelarna är med. Vad är det Pappan säger där egentligen?

Jakten fortsätter så in i scen 15 och 16 där de flesta är rörande överens om att han är full och somnar i skogen. Här blir kniven central, man skulle kunna leka med två läger, vad händer då med kniven?

Det tas upp att hämnden avslutas här, att hon väljer väg.

”Och när krutröken hade lagt sig låg människan jag hade kunnat bli död på marken. Medan människan jag blev hjälpte pappa upp på fötter” – Är nyckelrepliken i scen 17, följt av de sista fram till scen 21.

Här får Sanna sitt möte med Linus och klonerna kommer in. Det sägs i gruppen att det är skönt med ett lyckligt slut.  På frågan huruvida manuset är ett självmordsbrev eller inte avslutas diskussionen här med att ungdomarna i ensemblerna inte har sett det så och att det i sig är ganska talande för deras kreativa hopp- dem är på väg mot något annat.

Klockan är 18:00 och den tredje workshopen har nått sin ände och snart även den här dagen på riksteatern, för dem som vill blir det middag, annars ses vi imorgon!

HEJ!

Jag som har skrivit heter Ida Holmberg och pluggar till dramapedagog vid Västerbergs Folkhögskola, det har varit en grym helg att få dokumentera, ett stort TACK till alla medverkande på alla plan.

Processledare: Ewik Rodell Regissör: Nora Nilsson Dokumenterare: Markus Lundahl

En inledande presentation kan väl vara på sin plats innan jag fortsätter med redogörelsen kring de tre av fyra workshops jag medverkade på? Mitt namn är i alla fall Markus Lundahl, jag är 25 år och utbildar mig just nu till Teaterpedagog på Marieborgs Folkhögskola i Norrköping. Regi ligger mig varmt om hjärtat, så att medverka på Länk-projektet var en mycket trevlig upplevelse!
Sådär nu vet ni vem jag är, nästan i alla fall. Tillräckligt för att skapa en lite mer familjär stämning om inte annat? Nåväl, nu kör vi!

Efter att alla deltagare hittat en plats i den uppställda stolcirkeln i lokalen Teater 4 på Riksteatern i Hallunda inleddes dagens första workshop med en namnrunda där alla fick presentera namn och varifrån de kom. Det visade sig att det var god spridning på gruppens cirka 20-30 personer som hade rest från hela riket. Några hela vägen från Tjeckien. För att lära känna varandra aningen mer föreslog regissören Nora att gruppen skulle köra en namnlek: ”Ni vet den där namnleken… Ja men ni är ju pedagoger, ni ska kunna sånt här!”. Då de flesta i rummet troligen kände till ganska många fler än en namnövning var förvirringen ett faktum. Övningen som gruppen gjorde valde jag och min dokumenterarkollega Ida i alla fall att döpa till Ni vet den där namnleken, så ni vet vilken vi menar. Så här gick det till:

Gruppen går runt i rummet och hälsar på varandra genom att skaka hand. När man hälsar på någon byter man namn med denne och går vidare och hälsar på någon annan. På så vis byter man hela tiden namn tills dess att man får tillbaka sitt egna, då går man och sätter sig. Utmaningen för gruppen är att få till att alla får tillbaka sina namn så att ingen är kvar uppe på golvet.

Hur bra det gick låter vi vara osagt, men glada i hågen återvände gruppen till sin cirkel och fick efter lite allmän information kring samlingsplatser och mobilavstängning sätta igång med läsning av manuset. Efter att de olika rollerna delats upp och läsningen rullat igång sattes gruppens samspel på prov direkt av dramatikern Rasmus textmässiga finesser. Samtidiga och överlappande repliker gjorde att deltagarna fick ha tungan rätt i munnen och en hel del skratt lockades också fram genom de här utmaningarna.

Efter varje scen stannade gruppen upp för att diskutera. Regissören Nora pratade inledningsvis om sitt regi-koncept och presenterade några grundfrågeställningar för scenerna, till exempel: Vilka är med i scenen och vad vill de? Samtalet gick vidare kring vilsenhet, att gå i och ur roll och spann vidare kring makten i det faktum att Sanna styr sina medspelare i texten. Dramatikern Rasmus var mycket engagerad i samtalen och skrattade högt och gott.

Regissören Nora tog upp självmord som en tolkningsväg i texten, vilket Rasmus var inne på med. Men när frågan ställdes gentemot övriga i gruppen fick de en överväldigande majoritet emot sig, i stort sett ingen hade tänkt i de banorna. Flertalet pratade istället om Sanna som en ”stark” eller ”modig” karaktär. Mycket intressant, men vad denna motsättning bottnar i får vi lämna obesvarat tills vidare. Samtalet kom hursomhelst sedan att handla om mamman i pjäsens roll och kring rollfördjupning. Efter att samtalen gått vidare kring Sanna och kyrkan, hur man bäst gestaltar kattrollen – ska den prata alls, eller kanske fästas med kardborre på en skådespelare? – diskuterades då och nutid och hur man kan gestalta detta sceniskt. Efter detta fick vi alla pusta ut med lite välbehövlig lunch!

Markus Lundahl är 25 år gammal, uppvuxen i Järna utanför Stockholm och studerar just nu till Teaterpedagog på Marieborgs Folkhögskola i Norrköping där han för övrigt trivs förträffligt.