Den sista kackerlackan WS4

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumentation: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopledare: Edward Bromberg

En viktig del i arbetet är att skapa spelregler i ensemblen. Detta demonstrerar Dietro genom att skapa en scen med hjälp av stolar i en kvadrat. När en karaktär går in i på spelplatsen skapas karaktären. Regissören fortsätter med att skapa en kull inom en spelplatsen. Lägger man då till att man inte får vara utanför spelplatsen skapas en energi i scenen.

Presentation av scenplatser som Evolvösen, ute i det okända och hos Lump och Mummel. Man får tänka bort det fysiska på scenen och fokusera på hur man definierar rummet.  Bra att försöka så länge som möjligt utan rekvisita.

Vad ska man förhålla sig till när det gäller projektor, ljud och ljus etc. Skuggor kan bli problem, försök använda det till en fördel.Svart bakgrund är bra. Om bakgrund är röd så ger det effekt men svårt. Det krävs ljusstarkare projektorer. Använda gärna sidoljus till filmning. Edward rekommenderar mörkgrå fond till projektor. Mycket att tänka på, så ha bra kontakt med regionteatern ni spelar på.

Laddade föremål, Nutri alger som vattenflaskor och kärran, Evolvösen (människa) och projektionen. Om inte människa, hur? En miniluftballong som växer genom andning? Lösning från annan föreställning; sovsäck med fläkt inuti. Evoluvös är inte så stor. En säck och en slang till som ger luft. En timer som ger hjärtslag och andning bättre. Ett helvitt tält kan man använda eller plastpåse.  Hur är det tänkt med sortier entréer? Springa är bra för effekt om det är i långa bitar.

Vad ska man fokusera på? Ungdomar ska kunna texten så snart som möjligt och kunna släppa manus så snart som möjligt. Amatörer har en besatthet i ”hur” man gör. Ta de stora dragen manus och grundstruktur i början. Scen för scen eller i helheter.
.

Den sista kackerlackan WS3

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumentation: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopsledare: Edward Bromberg

Informationen till Humaterna kommer från hörlurarna, en snabbare väg att växa upp än människorna. Professorns rätt att visa om han lyckats eller inte.

Kring Sma och Blå: Blå är som ett barn som vill finnas i världen. ”Bambi”. Johansson och Sprii; barn i tonåren.  Tillbaks till Sprii och hens hörlurar. De har inte normerna som vi människor har. Dramatikern använde kackerlackan så att de överlever.

Strategi och uttryck? Hur ska den här karaktären veta hur den ska göra/illustrera. Hur för man historien framåt? ”Gömma sig och lyssna leder till medvetenhet”. Att inte gömma sig blir då ingen känsla för ansvar hos Sprii när han sitter med hörlurar och Johansson kommer in. Det sista är bra till konflikten. När två är på scen är det bra att båda har antagonistiska synsätt. Då är det bra att en karaktär visas tack vare den andra karaktären.

Spri provar inte att komma undan men gör det ändå för hen är tillräckligt skärrad. Det komiska i varje karaktär tycket Dietro är tomheten hos dem alla. Om någon är noga med tid så kan den andre slappna av. I och med att Sprii är ansvarslös och Johansson ansvarsfull så blir det spänning i luften. Sprii blir ansvarsfull när Bipp vill döda Sma och det blir spänning där.
Pjäsen handlar om liv och att liv är viktigt, plus att alla är förprogrammerade. Alla behövs och Sprii vet det. Därför stoppar Sprii Bipp. Alla har en viktig del i den nya världen. Humaterna lär sig av varann och de ”plockar på sig fler egenskaper” från varann och blir alltmer mänskliga.
”Självcentrerad svartsjuka” och ”det byggs upp solidaritet”. Som pedagog måste man bestämma: Är det en karaktärshistoria eller kollektivets historia? Dessa val sätter fokus på just självständighet eller självcentralism. Vem är huvudrollen och vems perspektiv är pjäsen ifrån?

Paus

Dietro menar att manuset inte har en huvudroll, den vanliga besättningen och nämner som en hint till deltagarna att komma till tankespår att ”kollektivet och mänsklighetens historia är centralt”.

Huvudrollen?
Huvudrollen är den som publiken ska identifiera sig med, genom den karaktären ska publiken (och ‘jaget’) förstå historien, enligt Dietro. Som exempel tar han fram snövit och de sju dvärgarna. Om perspektivet är ifrån snövit så försvinner hon in i en mörk värld men räddas av dvärgarna tills den riktiga hjälten kommer. Men om det hade varit i tokers perspektiv så blir handlingen blivit en annan eftersom Tokers erfarenhet skiljer sig från snövits. Historien ändrar sig utifrån vilket perspektiv man kör storyn ifrån;

Om Sma är centralt och rör sig lite och kan allas namn och vet om alla, så observerar den allt” Men observera är inte aktivt. ”En huvudkaraktär måste vara aktiv . Och valet av huvudperspektiv är till för att få publiken att välja en historia. ”den som förändras mest, den har mest händelser”. Dietro tycker att valet av huvudkaraktär är enkelt: Kollektivet! ”Men det är ett annat sätt att se på huvudroll”. Dietro tog som exempel Sprii. Om hen är huvudroll blir publiken ansvarig hens agerande.

Den sista kackerlackan WS 2

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumenterare: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopsledare: Edward Bromberg

Regissören demonstrerar en övning som kallas Zip zap. Övningen är en lek som går ut på att skicka impulser till varann (genom att klappa till varann i ring). Teater skapas av interaktion mellan varann på scen och att man hela tiden ska förvänta sig även det oväntade, menar Dietro Kasapi. Övningen tränar detta samt fokus, närvaro och ensembleförståelse.

Nästa övning var skala 1 till 10 där deltagarna gick runt i rummet för sig själva och utgick från känslan glad. När de nu börjar är de på känsla 0 vilket var neutral sen skulle detta stiga genom att Dietro säger 1,2,3 osv. När deltagarna nådde tio gick det tillbaka i skalan. Övningen hade med en tidigare fråga att göra. Att ta energi och använda det i nivåer är bra för karaktärs arbete.

Den sista övningen hette byta-namn-leken. Den gick ut på att man säger sitt namn till en person som svarar med sitt, sen byter man namn med varann och går vidare till nästa osv. När man fått tillbaka sitt eget namn går man ut. Övningens syfte är att lyssna, förmedla, bära information och identitet samt interagera på scen.

Uppläsning av scen två. Vad händer kortfattat i scenen? Johansson vill ha ordning och få saker gjort medan Sprii vill ta det lugnt. Att man vill något på scen är viktigt och bra. Verb ger riktning till skådespelarna. Som regissör så kan man bestämma en riktning i scenen genom hur det sägs. Tips från regissören är att försöka se viljorna i scenen först, sen hitta handlingarna. Men vissa (svårare) scener behöver man kanske göra tvärtom. Handlingar ger en karta av vad som händer på scen. När en vilja är bestämd så är det ett till en karaktär. Viktigt att komma ihåg är att alla personer är olika i olika situationer.

Paus

Så länge skådespelaren vet vad de gör i varje scen så är det ett bra resultat. Det innebär ett detektivarbete för pedagogerna menar Dietro. “Konsekvenserna för varje handling är det viktigaste”. En gammal regel är att en karaktär måste förändrats efter varje scen. Till exempel om karaktären bevittnat sin moders död, den bördan ska ju finnas kvar i flera  månader framåt. men i olika nivåer. Som regissör att ta hand om detta för skådespelaren. ”Säga att vilja göra kaffe men glömt hur man gör”.

Dietro Kasapi varnar för att hamna i fällan om att tänka kring hur man gestaltar humater. Publiken vill ha en realitet till karaktärerna. Att tänka kring hur det är att födas som vuxen kan vara en lösning kring skapandet av humater.

Kring karaktärer är det bra om det är två på scenen att båda har antagonistiska synsätt och att de hjälper varann att visas och synas. Det komiska i varje karaktär är tomheten hos dem tycker regissören. “om någon är noga med tid kan den andre slappna av”

 

Den sista kackerlackan WS1

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumenterare: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopledare: Edward Bromberg

Workshopen började med en runda där deltagarna fick svara på varför de valde just denna pjäs. Många valde den för att den var så unik och inte handlade om ungdomar samt att antalet karaktärer var bra för deras olika grupper.

Dietro Kasapi ska under dessa fyra workshops främst hjälpa deltagarna kring deras tankar och hur man gör val, på och utanför scenen.  Han varnar också att med denna pjäs kan man lätt hamna i tanke kring scenografi,  men det är viktigare att hitta ett engagemang hos ungdomarna.

Christina Gottfridsson berättar om sin pjäs med frågeställningen: Vem har rätt att bygga mänsklighet. Pjäsen är baserad på Frankenstein.

Dietro Kasapi  ställer frågan om vad som upplevs som  svårast  och vad som är roligast i pjäsen. Deltagarna fick tänka tills de kände sig redo. Svaren väldigt lika mellan det svåra och det roliga men deltagarna hade olika tankar vad som var roligast/svårast. Några kände att arbetet med karaktärer och möjligheten i pjäsen skulle bli både roligt och svårt.  Men generellt upplevde många att scenografin skulle bli svårast.

Dietro placerade deltagarna i olika grupper där de fick diskutera kring det svåraste och det roligaste och vad deltagarna kände at de ville få ur sig kring frågorna.
Dietro förklarade  att apropå problemet med scenografi att problemet  inte var vad publiken skulle se. Det handlade mer generellt kring deltagarna, var skådespelarna skulle vara.

Mitt hjärta rusar Workshop 3

Regissör Ellen Lamm Processledare Eva-Maria Dahlin Dokumentation Anna Jonson

Under denna workshop skulle Ellen presentera en metod för karaktärsbiografier. Gruppen valde att göra en karaktärsbiografi på karaktären Annika eftersom att mycket frågor kring henne dykt upp tidigare under dagen. Först lade de fram all fakta de hade om henne och sedan alla frågor som de hittat under tidigare workshops. Den fakta de hittade var: Att hon tagit Haitams mobil, hon tycker om att läsa, hon har ett avancerat språk, hon har varit i Berlin, hon har läst ”Dvärgen” och ”Duktig pojke”, hon anses intelligent, Galina försöker provocera henne och Betty hakar på. Frågorna kring Annikas karaktär var: Vad är coolt för Annika? Varför tar hon mobilen? Har hon stämt träff med de andra för mobilen? Hur umgås hon, Sol-Britt och Dolores? Vad vet de om hennes mamma? Har Annika själv tittat i mobilen? Är hon en uttråkad kicksökare? Är hon jobbig eller är det de andra som inte klarar av henne? Är hon ensam? Har hon några vänner?

Detta är en bra uppgift att ge till skådespelarna att göra för sin egen karaktär och föra in all fakta i en kronologisk ordning i karaktärens liv. Ellen påpekade att just denna pjäs är kronologisk i sig, men det finns de pjäser som inte är det och då kan det vara bra att lägga all fakta i kronologisk ordning för att se helhetsbilden och karaktärsutvecklingen tydligare.

Nästa steg var att gruppen började gå igenom frågorna och kolla om det fanns något de kunde besvara. Ibland kommer svaren på frågorna senare i pjäser. En diskussion uppkom här kring om Annika är en tydlig karaktär där alla hade lite olika åsikter. Ellen berättade då att man i detta skede inte ska vara rädd för motsättningar i karaktären, det kan vara något som man kan spela på istället. Vissa av frågorna fick gruppen bara besluta om genom vad som var konsensus, som att Annika är en uttråkad kicksökare som vill testa om hon kan ta mobilen från Haitam. Vissa av frågorna var mer intressant att hållas öppet för att gå hem och pröva sen vilket som funkar för ensambeln och hur de vill berätta pjäsen. En lång diskussion uppstod kring hur Dolores, Sol-Britt och Annika umgicks och hur väl de kände varandra. En deltagare trodde att de bara träffades i skolan och inte umgicks utanför. En annan deltagare tycker att de är en grupp som vandrat länge med varandra, gått länge i skolan tillsammans, och att de kan varandra utan och innan. Att de gick i tvåan på gymnasiet var också en stor del till att de är lojala mot gruppen och att det är svårt att ta bort någon från gruppen, eftersom att man efter skolan sen kommer till att stå ensam. Vännerna är viktigast och därmed är skolan viktig också, eftersom att det social umgänget finns där. Gruppen bestämde också att de hade svårt att tänka sig att Annika inte tittat i mobilen, men att det får lämnas öppet. Det kan ju finnas ett ointresse för henne att kolla också. Ännu en gång kom diskussionen kring svårigheten att få ordning på Annikas karaktär. En deltagare tror att hon är en outsider, eller någon med en diagnos och provocerar för att få kontakt med de andra karaktärerna. En annan deltagare tror att hon varken är ond eller god. Några andra tänker att hon står för något vuxet, något som de andra karaktärerna ser och avundas och att det är därför Annika är så provocerande. För att hon redan vet vem hon är.
Nästa uppgift blev att formulera tre saker om Annika som börjar med ”Jag är…”.

Gruppen fick en liten stund att själva testa uppgiften och sedan dela med oss av våra påståenden som var olika, men också några som var lika. Ellen menade på att de läst en liten del av pjäsen och att det skulle vara lättare att göra den uppgiften när man har lite mer text att utgå från. Hennes erfarenhet av denna övning är att de ger en bra träning i att formulera sig för andra och tänka inifrån en karaktär och inte bara se den från utsidan. Eva-Maria funderade här på om Annika är provocerande just för att hon känns så färdig för vuxenvärlden än de andra karaktärerna. Uppgiften efter det liknade den tidigare och var att formulera vad Annika tänker om de andra karaktärerna med ”NN är…”. Ellen tyckte att dessa övningar kunde man ge till skådespelarna i läxa utan att behöva redovisa. Metoden syftar till att skaffa material för skådespelaren att improvisera kring, men också om skådespelarna redovisar skapar ensemblen en gemensam bild kring vad som händer.
Efter detta så frågade Ellen deltagarna hur de gör i sina grupper när de går in i en pjäs. En deltagare berättade att hen jobbade med karaktärerna och få in dem i kroppen, någon annan med improvisationer utanför scenen. Långsamt gick det över i en diskussion kring hur man ska göra scenövergångarna. Många ville göra något kul av dem och Ellen föreslog att man kan använda dem till att utveckla små roller genom att låta dem ha tysta scener. Hon föreslog också att nästa scen kunde börja innan den innan hade slutat.

Avslutningsvis frågade Ellen om det fanns något som deltagarna fattades som de ville pröva dagen efter. Läsart, huvudkonflikt, vision om pjäsen och hur Ellen gör var önskemål som kommer tas upp dagen efter. Eva-Maria kollade också en sista gång vilka frågor som hon skulle ta med till författaren och därefter avslutades dagen och vi gick hem.

Mitt hjärta rusar, workshop 2

Regissör Ellen Lamm Processledare Eva-Maria Dahlin Dokumentation Anna Jonson

Ellen berättade att upplägget för workshopen skulle likna den förra där gruppen återigen skulle få gå igenom en eller två scener för att testa metoden lite mer, sedan prata om vad gruppen tycker om metoden och på slutet lite frågor. Så scen två läses igenom och det hörs lite fniss både här och där under tiden. En deltagare väckte frågan kring varför figuranterna finns med i bakgrunden i scenen och det diskuterades kring detta men också kring olika lösningar. Ellen tipsade om att det finns möjlighet till stumma scener för karaktärer mellan scenerna för att ge dem lite mer djup. En annan deltagare berättade då att alla skådespelarna kommer vara på scen hela tiden i deras uppsättning. Ännu en gång så delades scenen upp i fakta och frågor. Att Galina läser en tidning och startar en politisk diskussion som bestämdes som fakta i scenen väckte ett samtal kring varför hon tar upp det samtalet. En deltagare trodde att det kanske handlade om att hon vill prata om ”vuxensaker” och sådant som man själv kanske inte har riktigt koll på som ungdom. En annan deltagare trodde att det kanske handlade om frågeställningarna vad ett samhälle är, vad som är viktigt och för vem och att det är sådana frågor Galina ställer sig. En tanke som utvecklade sig vidare att det är en process till vuxenvärlden. Vad ska man göra och vad vill man sen och hur ska man ta ställning. Eva-Maria påpekade att vuxenvärlden inte syns i pjäsen annars, men att den världen visar sig lite i Galinas diskussion. Pjäsen handlar om en grupp och deras gruppliv i skolan och det kaoset är det enda som finns för dem just nu, men Galinas diskussion visar att det finns en vuxenvärld utanför. En annan tanke kring Galina som väcktes var om hennes åsikter var hennes egna eller om de kommer hemifrån och säger det för att det låter bra, men förstår egentligen inte vad hon snackar om. En  diskussion som då dök upp var kring frågan hur tuff en jargong i ungdomsgrupp kan vara och vilka ord som används. En deltagare menade på att ungdomarna talar hårt till varandra, men att det låter hårdare i andras öron än vad det egentligen är. Eva-Maria påpekade att jargong kan vara en lek också, men en lek som kan tangera till att bli för mycket ibland. Denna diskussion ledde också in på spåret om vilka laddningar olika ord har och att de kan ha haft större laddning förut, men inte längre.
Vändpunkten var lite otydlig och därför bestämde gruppen sig för att det kanske handlade mer om en upptrappning istället för att det fanns en specifik vändpunkt. Ellen frågade om det kanske inte finns en vändpunkt vid L ”Jag bryr mig inte”. Rubriken blev ”Testa åsikter”, där det finns ett spektra i det.

Frågestund följde på det där många frågor dök upp som skickades vidare med Eva-Maria till dramatikern, som deltagarna kommer få återkoppling till senare. Det pratades mycket om hur man gör med små roller, där deltagarna hjälpte varandra att komma med förslag, som ex. regiassistent, bloggansvarig och annat. Det diskuterades lite till kring språket som används och vad det kan betyda. Det är en deltagare som här berättar hur noga hen är att påminna sina skådespelare att tänka på skiljetecken eftersom att författaren har någon form av rytm, som poesi i sin text. Ellen tipsade efter lång diskussion om allt detta att inte bli för analytisk, utan att man också måste känna in och att man kanske inte ska ta med allt första gången man testar på golvet.

Gruppen läste ännu en scen på samma sätt som tidigare. Fakta blev: De är i skolbiblioteket, eleverna ska välja en bok att läsa, Annika har läst ”Dvärgen” och ”Duktig pojke”, Galina provocerar och Ridwan testar sin sexualitet. Den enda frågan som väcktes var om Annika är jobbig eller om det är de andra som inte orkar med henne. Vändpunkten bestämdes vid Annikas replik ”Får man inte tycka att man själv är bra?”. Det diskuterades här om Annikas karaktär egentligen bara väntar på att världen ska växa ifatt henne och att det är därför som det finns en irritation från de andra karaktärerna just för det.

Ellen avslutade med att läsa igenom all fakta och alla frågor utan att dela upp dem i scener. Vissa frågor menade hon kunde komma att besvara sig senare i pjäsen, vissa besvaras när skådespelarna kommer upp och testar på golvet och vissa får man bara ta ett beslut om.

Mitt hjärta rusar Workshop 1

Regissör Ellen Lamm Processledare Eva-Maria Dokumentation av Anna Jonson

Workshopen började med att alla i gruppen fick presentera sig med namn, ort, skola/teatergrupp, om man regisserat förut samt vad man såg fram emot under helgen. Från början var det tänkt som en övning där alla skulle få intervjua varandra två och två och sedan presentera varandra för resten av gruppen. Jag upplevde det som att deltagarna var så sugna att komma igång och prata om pjäsen och därför röstade för en vanlig runda istället. Så efter att alla hade fått säga berätta om sig själva så drog arbetet igång.

Ellen ville visa deltagarna en regimetodik som hon brukar använda sig av inspirerad en bok som heter ”The directors craft” skriven av Katie Mitchell. Detta skulle nu genomföras praktiskt tillsammans med deltagarna för att de skulle få känna på metoden. Metoden gick ut på att man läste en scen högt i gruppen och därefter skriver upp vad man vet utifrån det man läst och vilka frågor som väcktes. Ellen förklarade att detta var en bra metod att hålla sig till då alla i pjäsgruppen blir involverade i hela pjäsen och inte bara sin egna roll. Istället för att regissören ska berätta så blir alla i gruppen medverkande och aktiva. Dessutom så skapar ensemblen gemensamma bilder som hjälper ensemblen att styra pjäsen åt samma håll. I metoden finns också en researchdel där alla i ensemblen kan få en uppgift att hitta olika fakta om delar som finns i pjäsen, exempelvis i första scenen där Hannah Montana finns med i en replik. En sådan sak kan vara värd att göra research om för att få mer information om vad pjäsen handlar om, menade Ellen. När man pratar om de olika scenerna med ensemblen kan det vara värt att ifrågasätta var scenen utspelar sig, när den utspelar sig och hur. Även vart vändpunkter finns och vilka viljor karaktärerna har och då framförallt vad de vill med varandra. Ellen påpekade också att det kunde vara värt att sätta rubriker på scenerna, då med rubriker som lockar ensemblen och ger dem energi, fantasi och en vilja att komma upp på scenen för att pröva.

När Ellen gått igenom detta så var det dags att pröva metoden tillsammans med gruppen och de läste 1:a scenen i pjäsen. Därefter frågade Ellen efter tankar och diskussionen satte igång. En deltagare frågade om namnen på karaktärerna hade någon betydelse och eftersom att dramatikern inte fanns på plats så kunde gruppen bara filosofera kring det. Beror det på olika bakgrunder på karaktärerna eller är det symboliskt och på vilket sätt i så fall, var de största frågeställningarna kring den frågan som gruppen diskuterade. Det uppstod också en diskussion kring Annikas ”coolhet” och att det är en motsättning. Alla tycker om henne, men hon är en besservisser och är något av en plugghäst. Hur kan hon plugga och vara coolare än alla andra samtidigt, det är lite av en motsättning tyckte gruppen. Efter detta började gruppen dela upp den fakta och frågorna som de fått veta i texten. Det konkreta som kom fram var att scenen utspelar sig bakom en skolbyggnad, det finns någon form av klädkod som symboliserar status, det finns en hierarki, eleverna går tvåan på gymnasiet, Annika ha stulit Haitams mobil, att Annika läser mycket och är intresserad av böcker samt att hon har ett avancerat språk och varit i Berlin. Frågorna var allt fler kring texten och de frågor som dök upp var: Var ligger skolan? Ort? Är det lunchtid? Röker de eller vad gör de bakom skolbyggnaden? Har de stämt träff för att få mobilen eller har Annika bara kommit förbi av ren slump? Varför tar Annika mobilen? Hur umgås de tre? Vilket år är det? Har Dolores och Sol-Britt rest något och i så fall vart? Vad vet de om Annikas mamma och hur kan de veta? Snattar de kajalpennor? Har de åkt dit för snatteri någon gång? Har Annika tittat i mobilen innan hon lämnade över den? Varför snodde inte Dolores och Sol-Britt mobilen själva? Är Annika en uttråkad kicksökare? Vad är det för kris Dolores och Sol-Britt har?

Ellen frågade sedan gruppen efter vilka vändpunkter som finns och gemensamt kom de fram till att det är när telefonen kommer fram samt när Sol-Britt säger: ”Not so fast”. Ellen förklarade lite noggrannare kring vad en vändpunkt är och beskrev det på följande sätt: Något i scenen som händer som förändrar situationen/förflyttar fokus. Även en rubrik söktes av Ellen och en diskussion kom fram kring hur en sådan rubrik ska skrivas. Ellen förklarade sin tanke kring rubrik, att det ska visa skeendet i scenen som rör alla på scenen samt att det ska vara en ”trigger”, ge en kick till skådisarna att gå upp och testa. Rubriken på första scenen blev efter denna förklaring och en kort diskussion: ”Vad finns i telefonen?”. Ellen tipsade om att fråga skådisarna efter rubriker och att man kan ha olika förslag och testa vilket som passa ensemblen och att det alltid finns en möjlighet att byta efterhand. Ellen tipsade också att det till en början är det bra att vara objektiv kring texten, även om det finns mycket känslor inblandade kring texten. Hon tipsade också om att göra scener eller gemensamma bilder utanför pjäsen för att ge skådespelarna mer kött på benen kring sina karaktärer, exempelvis en scen om hur det gick till när Dolores, Sol-Britt och Annika avtalade om att Annika skulle ta telefonen.

Borta, workshop 4

Dokumentation: Hanna Gardell

Fjärde och sista workshopen om pjäsen Borta på regihelgen och här får vi besök av scenograferna Johanna Mårtensson och Erika Magnusson. Som vanligt har vi med oss dramatiker Sofia Fredén, regissör Bengt Larsson och processledare Maria Lewenhaupt.

När vi tänker scenografi till denna pjäs finns det ett par viktiga saker att ha i åtanke. Draperiet och altarringen har väldigt centrala funktioner och det kan därför vara värt att tänka lite extra kring dessa. Draperiets lösning påverkar Mias försvinnande. När det gäller altarringen finns lite olika förslag i åtanke. Kanske kan altarringen bildas av kuddar som bildar en halvcirkel och som deltagarna kan sitta på? Dessa skulle i så fall kunna flyttas omkring vid behov. Dessutom förstärker det känslan av Marika som den nya kyrkans ledare som vill jobba terapeutiskt.. En annan tanke är att hela publiken tillsammans bildar en halvcirkel och på så vis nästan blir en del av spelet.

Vi pratar också om vikten att inte belasta en kort pjäs med för mycket prylar och krångliga scenbyten som haltar upp spelet. Istället kan en pryl vara olika saker i olika situationer, kanske förvandlas en väska till en sten i någon scen? Samma sak gäller kostymbyten, inflikar Johanna Mårtensson.

I en uppsättning där samma person sköter ljud, ljus och suffléring är det också viktigt att prioritera, denne person hinner troligen inte ta hand om allt och då får man helt enkelt fokusera på det viktigaste. En idé som förs på tal är att ha ett ganska enkelt grundljus och sedan ha större ljuseffekter vid själva försvinnandet för att förstärka denna händelse.  Finns det möjlighet kan ljud och ljus vara stor hjälp till att bygga stämningar eller markera tid pratar både Erika Mårtensson och Bengt Larsson om. När det gäller möjligheter att låta skådespelare med musikaliska talanger hjälpa till bejakar hela gruppen starkt att det är en mycket bra idé. Efter att ha t ittat på en rad olika idéer lämnar scenograferna oss för att gå vidare till nästa grupp.

Vi fortsätter istället att titta lite extra på tillfället då Dennis och Mia kramas. Vad betyder egentligen det och hur reagerar de andra? Vi labbar med lite olika möjligheter och testar även att strunta i kramen och istället låta dem ta varandras händer. Det behöver inte handla om kärlek utan skulle istället kunna vara en gest som visar att Anna tillhör dem nu. I labbandet på golvet tog Anna Sofias plats istället som då nästan blev den nya osynlige. Det fick en stor roll för slutet och visade på något vis att osynliggörandet av andra hela tiden fortsätter. Är det ett slut som vi söker efter?

Workshopen går mot sitt slut och jag tror att vi alla har fått med oss nya perspektiv hem. Det har varit spännande att ta del av de processer som har skett under helgen. Vi var en lite grupp, men det möjliggjorde också för oss att kunna arbeta ganska nära texten och komma ganska långt. Jag har fascinerats av öppenheten hos dramatikern att utveckla manuset i samarbete med övriga delaktiga aktörer. Jag önskar ett stort lycka till för alla som nu åker hem till sina grupper och jobbar vidare med sina föreställningar!

Jag heter Hanna Gardell och har dokumenterat regihelgens workshops om pjäsen Borta av Sofia Fredén.

Borta, workshop 3

Dokumentation: Hanna Gardell

Tredje workshopen om pjäsen Borta inleds i ny form då regissör Bengt Larsson intervjuar dramatiker Sofia Fredén om hur hon tänkt i arbetet med manuset. Med oss har vi även processledare Maria Lewenhaupt.

Bengt Larsson inleder med frågan kring varför Kristian vill spela rollen som Jesus. Sofia Fredén berättar att i skrivandet har tanken om att Kristian har med sig någon slags belastning hemifrån och att han kanske känner skuld i något funnits med. Här blir temat skuld och offer tydligt. I skrivande stund slår mig likheten i namnen Kristus och Kristian, är detta ett medvetet drag?

Samtalet går vidare till övriga karaktärer i pjäsen och kommer in på Dennis. Dennis som har någon slags ”latjo-roll” i gruppen. Varför vill han överhuvudtaget konfirmera sig? Sofia Fredén tänker att kanske är det så att hos vännerna i gruppen får han så pass mycket bekräftelse att det ”kanske är värt besväret att konfirmera sig”. Vad händer med Dennis i scenen då han kommer tillbaka från skogen när Mia är försvunnen? Fortsätter han latja eller är det en allvarligare sida av honom som kommer fram? Känner han någon skuld kring det som hänt?

Vi pratar vidare om karaktären Sofia. Vad är det som gör att hon är den som blir frälst i slutet av pjäsen? Sticker hon ut på något sätt från de andra i sitt tjejgäng? Tankar uppkommer kring att låta henne vara lite rikare än de andra och sticka ut lite.

Hur är det med Anna och Mia då, hur skiljer de sig åt och hur liknar de varandra? Tanken att Mia är mer introvert än Anna finns. Kanske är Mia och Anna lite mer barnslig än de andra? Gruppen verkar ändå enad om att det någonstans är positivt att Mia och Anna skiljer på sig och att deras förhållande någonstans är destruktivt. Innan Mia går genom draperiet säger Anna: ”Man föds ensam, lever ensam och dör ensam”. Funderingar uppstår kring om det kan vara hela pjäsens premiss. Sofia Fredén undrar om det kanske är bättre att Mia säger den repliken och ska tänka vidare på det..

Samtalet kommer även in på vad som händer mellan Mia och Kristian under korsfästelsescenen. Gruppen kommer fram till att det nog är viktigt att låta denna scen gå över styr så att Kristian i rollen Jesus, inte bara i roll utan även på riktigt, upplever det som att det bara är Mia som ser honom. Spelar kanske detta in för den senare händelsen att det bara var Kristian som kunde se och acceptera att Mia gick genom draperiet?

Bengt Larsson lämnar fokus på karaktärerna i pjäsen och frågar istället Sofia Fredén om valet att lägga pjäsen i ett 90-tal. Sofia berättar att hon ville komma ifrån problematik som finns idag med kristendom och islam som är ett hett samhällsämne idag, hon ville att pjäsen skulle handla om något annat. Ett annat plus var att hon också slapp mobiltelefoner som hon ville undvika och att det dessutom kunde både vara kul och skapa distans med att jobba med 90-talskläder. Hon är däremot noga med att de som jobbar med pjäsen inte ska känna sig låsta till 90-tal utan får gärna lägga det i en annan tid.

I slutet av workshopen får vi höra lite om regissörens och dramatikens olika sätt att arbeta med karaktärerna. Bengt Larsson berättar att han inte vill låsa sig för mycket i början utan vill testa sig fram på golvet på liknande sätt som vi gjorde i tidigare workshops. Han betonar vikten av att på ett tidigt stadium lägga ifrån sig manus (efter en första läsning såklart), vi kan alltid komma tillbaka till det om vi kommer på villospår.

Sofia Fredén berättar att hon först lägger fokus på historian och sen lägger in karaktärerna. I dessa brukar hon sedan försöka lägga in ett dilemma. En vilja hos någon som försvåras av något annat. I Borta började hon med utgångpunkten  Anna och Mia och att en av dem ville försvinna.

Jag heter Hanna Gardell och har fått i uppdrag att dokumentera regihelgens workshops om pjäsen Borta av Sofia Fredén.

Borta, workshop 2

Dokumentation: Hanna Gardell

Andra workshopen om manuset Borta av Sofia Fredén. Med oss har vi regissör Bengt Larsson och processledare Maria Lewenhaupt.

Under det här passet blir vi lite mer praktiska och lägger fokus på det konkreta arbetet med pjäsen och går även själva upp lite grann på golvet. Vi pratar om att inte fastna vid första intrycket av karaktärer och tolkningar, utan att istället gå upp och pröva olika varianter.

Frågan kring hur en text blir levande kommer upp. Vi pratar om att det ofta blir levande när man improviserar utifrån manus men med egna ord eller ickeverbalt, men att så fort texten läggs på så försvinner det ganska lätt. Bengt Larsson ger tipset att man som regissör kan hjälpa skådespelarna genom att (à la Brecht) ge dem spelbara verb . Han tar upp ett exempel från manus, precis innan Mia går in i draperiet. Vad händer om Anna lockar Mia att gå genom draperiet för att hon vill bli av med henne? Vi testar på golvet och den här gången blev resultatet av det vi såg en Mia som offrar sig för vännen Anna  så att hon kan vara med de andra istället. Detta blir lite extra intressant tänker jag om vi påminner oss vad Bengt sa till oss vid ett tidigare pass om parallellen mellan draperiet och förhänget som brast när Jesus offrade sig på korset.

Bengt uppmanar till att testa olika spelbara verb och se vart det hamnar någonstans. Först kan man testa med egna ord eller ickeverbalt för att sedan lägga på texten. I detta skede behöver man inte vara rädd för att hamna snett i tolkningen. Det är bättre att utforska olika alternativ och testa sig fram, senare kan man alltid gå tillbaka till manuset och se om man har gått åt rätt håll eller inte.

Vi hänger kvar vid draperiet en stund och pratar om att man kan testa olika varianter vad det innebär att Mia går igenom draperiet. Går hon faktiskt genom draperiet till en annan värld eller rymmer hon eller kanske till och med begår självmord? Även här pratar vi om vikten av att testa olika varianter för att hitta rätt. Att inte fastna vid första tolkningen. Kanske är just denna del så pass central för övriga berättelsen att man vinner mycket på att arbeta med denna del av manuset först för att sedan vidga arbetet till övriga delar?

Andra sätt att jobba med texten kan vara att jobba med undertexter, vändpunkter och status. Ett arbete som både kan göras på golvet, men också på ett mer resonerande plan. Genom att introducera detta tänk till skådespelarna under ett pass kan man lättare ge input senare som ”vad vill du egentligen?”.

En bit in i passet kommer vi in på funderingar kring vad som egentligen är huvudtemat i texten. Är fokus de religiösa frågorna, eller handlar det om död eller osynliggörande och att vilja bli sedd? Det finns olika riktningar som pjäsen kan dras åt. Pjäsen utspelar sig hos tonåringar som alla är mitt i en process att bli självständiga. I denna process som handlar om att ta makten över sitt eget liv är det inte konstigt att även frågor kring makten att ta sitt liv kommer upp. Är det det som händer Mia? Vart tar hon vägen någonstans? Vi leker med tanken att hon försvinner men fortfarande finns kvar på scenen, hur påverkar det vad som händer? Och vad händer egentligen i korsfästelsescenen mellan Kristian som spelar Jesus och Mia?

Jag heter Hanna Gardell och har fått i uppdrag att dokumentera regihelgens workshops om pjäsen Borta av Sofia Fredén. Följ med och kolla in vad som händer i nästa workshop!