Mördarnas barn Workshop 4

Regissör: Josette Bushell-Mingo Dramatiker: Katori Hall Processledare: Jonas Jarl Dokumenterare: Malin Ryman och Martin Sällström

Vi började den sista sessionen med att sitta i ring och berätta vad vi har fått ut av dagen hittills och vilka förhoppningar gruppen har just för tillfället. “Vad vill du ha?”

Många tog upp hur bra de tyckte att gårdagen hade varit och flera i gruppen uttryckte en entusiasm över att få börja jobba med pjäsen. Josette uttryckte att hon ville ge gruppen så mycket verktyg som det bara är möjligt till att jobba med pjäsen innan dagen är slut. Katori Hall tyckte att hela arrangemanget hade varit en välsignelse och hon var så glad att träffa människor med öppna hjärtan och med passion för hennes pjäs.

Efter rundan så var det dags att prova på två nya scener från pjäsen. Tips som gavs från regissören var att ge med öppet hjärta, och även om gruppen skulle vara trött så fanns det andra som alltid är tröttare än vi. Josette bad oss hitta viljestyrka och komma över vår trötthet. Hon bad oss också att sätta oss in i frågan om varför vi i Sverige inte visste mer om folkmorden i Rwanda?

Regissörerna i de olika ensemblerna måste komma över tyngden och sorgen med att arbeta med en sådan här pjäs och fokusera på att få berättelsen berättad. Det är en av många tuffa uppgifter som regissörer måste jobba med.

 Repetitioner av Mördarnas barn av Katori Hall:

Josettes råd till ensemblerna var att behålla pjäsen i Rwanda. Behåll också att ungdomarna kanske lever i slumkvarter, mer eller mindre så bor de på en sopstation, men de ser fantastiska ut med fina kläder och hanterandes I-phones.

I den här sessionen så arbetade vi med scenerna 7 och 8. Innan själva arbetet på golvet kom igång så gick vi igenom de olika rollerna i scenerna.

Vincent: Korrektur, Vincent är 15 år inte 18 år. Son till ”Slaktaren”. Känsla: Brutalt skamsen, känner skuld över fädernas ageranden.

Innocent: Fredsmäklaren i gruppen, men kanske inte så “Innocent” (Oskyldig) som hans namn kanske kan locka att tro.

Bosco: Skarp och kvick i sina kommentarer. Bosco nästan idoliserar fäderna och deras aktioner under ”Machete-dagarna”

Mamma: En komplex karaktär. Hon bor och lever i konsekvenserna av kriget. Hennes starkaste drag  är hennes principfasta beteende.

Félicité: Bor tillsammans med Vincent och Mamma. Allt hon vill är att alla skall må bra och vara glada.

Esperance: Ett av de överlevande offren efter folkmorden. Nedsatt funktion i armen. Undersök om armen kan vara död vikt istället för att hitta trovärdiga metoder för att visa att armen saknas. Distinkta ärr över hela kroppen efter machete sår.

Emmanuel: En av de uppenbara konsekvenserna av folkmorden och förföljelsen av Tutsierna var alla barn som föddes efter våldtäkter av unga Tutsi-kvinnor många av dem föddes med AIDS. Emmanuel är en av dem. Undersök vad sjukdomen kan ha för fysiska uttrycksmedel och vilka konsekvenser det kan ha för karaktärens sätt att röra sig. Hur reagerar andra i hans närhet?

Guahahamuka: Andar av människor, i det här fallet ungdomar, som har blivit offer för massakern.

Efter rollgenomgången så var det dags att börja jobba. Josette berättade om olika tekniker som hon tyckte kunde vara på sin plats för att bearbeta manuset. T.ex. så nämnde hon att det vara bra om man bryter upp scenerna i mindre delar för att hitta ställen i scenen där man kan finna riktningsförändrade händelser. Det är också bra om man försöker hitta vad karaktärerna vill, fråga gruppen vad de tror motiverar karaktären. En annan teknik är att jobba med repliker på djupet innan man går upp på golvet, pressa på med energi så skådespelaren knappt kan sitta still. Arbeta också med olika röstlägen och språkmelodier för att hitta känslan karaktären bär på. Josette delar ut roller och sedan är det dags.

Scen 8: Josette beskriver bilden. ”Disco, massa lampor överallt. Musiken från en transistor radio eller annan svag källa. Innocent står mitt på golvet, han är den som har skrivit på väggen. Innocent vill glömma sin skuld, han dricker, firar att fäderna har kommit hem. Kanske vill han säga förlåt till någon?”

Vi sitter fortfarande i ring och de som har fått roller läser sina repliker. Då och då stannar Josette upp läsningen med olika korrektioner, som t.ex. ”läs med mer ingivelse. Använd kroppen när du säger din replik”. Vi prövar oss fram med olika direktioner, fortfarande sittande.

Fler tips från Josette kommer fram, ”Glöm inte att andas när du läser dina repliker. Hitta punkter i texten som kan hjälpa till med att hitta flödet och riktningar när du säger dina repliker.”

En hjälpteknik som användes var när Innocent vill fira att papporna har kommit hem och resten av gruppen stöttade Innocents utrop med egna höjda röster, detta för att hitta rösten och sättet att jobba med tonläget och röststyrkan. Hjälp den som läser med gruppens röst så den som har en replik kan hitta känslan.

Vi fortsätter med att Vincent kommer in och letar efter Bosco. Här läggs det in att de första karaktärsreplikerna är i en rörelse. Kanske finns det mycket energi i händelsen? Innocent stannar upp Vincent som vill ta sig till Bosco, Innocent berättar att Boscos pappa inte har kommit hem.

Här rekommenderar Josette att använda fysiska exempel för att hitta känslan i replikerna, kanske kan man använda sig av ”Kör”-övningen? Josette förklarar också att varje misstag är en gåva. ”Det spelar ingen roll om det blir lite fel ibland, använd er av misstagen”. Hon är noga med att ge gruppen positiv förstärkning.

”Tänk att replikerna är en boll, kasta den mellan er och säg samtidigt dina repliker.

Josette visar med ännu en hjälpteknik hur man kan gestalta replikutbyte. Ju lättare kast mellan de som är involverade desto enklare är det att hålla bollen i spel. Samma gäller med repliker mellan skådespelare. Ju mer fokuserade och medvetet de kastar repliker till varandra ju lättare blir det att hålla spelet levande.

Vidare så påminner Josette hur viktigt det är med artikulation och kroppsspråk, särskilt i teaterviskningar. Detta åskådliggörs mellan Vincent och Innocent när Innocent hindrar Vincent att komma fram till Bosco.

Scen 9: Slutscenen. Mamma och Félicité sitter vid matbordet, Vincent den äldre står en bit bakom med blicken tomt stirrandes ut mot publiken, ordnar klädseln och håret. Kall och beräknande. Vincent sitter på huk och tvättar händerna, maniskt.

Josette ger rådet att ta hjälp av gruppen när ni repeterar. Någon följer texten (sufflör) en annan hjälper till med regin. T.ex. hitta riktningar eller kommer på fler lösningar på hinder som kan finnas i en scen. Regissören har såklart sista ordet, men extra hjälp kan få arbetet att flyta på bättre.

Vidare så ger Josette fler tips. Symboler för olika händelser är väldigt viktigt för framställningen av känslor i en pjäs. Använd olika material i pjäsen för kläder och rekvisita för att hitta kontraster mellan gammalt och nytt. Hitta namn för positioner på scenen så det blir lättare för skådespelarna och regissören att navigera på scen. Planera i förväg vad som skall hända, hitta en koreografi. Vidare så sa Josette att ljud är väldigt viktiga för stämningen i scenen och visa på den tydliga tystnaden. Till exempel då Vincent tvättar bort blodet från sina händer och kläder och ljudet av vattnet som spills på marken är tydligt.

Efter några tips och tankar som Josette delade med sig av så gick vi på några av de känslor karaktärerna kan ha i scenen.

Mamma: Vill att allt skall funka mellan henne, Vincent den äldre, Vincent den yngre och Félicité.

Félicité: Samma som innan så vill Félicité att alla ska vara glada och ha det bra.

Vincent: Avtrubbad, går som i trance innan han kommer in i hyddan.

Vincent den äldre: Fokuserad, allt skall vara som han vill.

Efter en stunds repetitioner så samlades vi för en sista runda där alla fick säga några ord om dagarna och vad de har tagit med sig under dessa workshops. Många blev taggade att börja jobba med pjäsen tillsammans med sin ensembler. En del blev rörda till tårar över det som har tagits upp och var väldigt tacksamma för chansen att ha fått jobba tillsammans med Jossete, Katori och Jonas. Det sista som hände är att Josette sa:

Josette: -The story has not ended, this is the end of the beginning.

Mördarnas barn Workshop 3

Regissör: Josette Bushell-Mingo Dramatiker: Katori Hall Processledare: Jonas Jarl Dokumenterare: Malin Ryman och Martin Sällström

Det var en halvtrött grupp som samlades igen efter pausen. Men Josette påminde oss om att personerna i pjäsen nog hade varit ännu tröttare än vad vi var, och energin kom igång igen. Det diskuterades om hur man som regissör kan tänka och ge tips till sina skådespelare, en utav dom övningarna handlade om att förflytta sig på scenen, myllra runt som era karaktärer och tänk att ni ska förflytta er

  • ·går ni för att förflytta er eller går ni för att visa att ni går?

För att konkretisera detta ännu mer så bad Josette en deltagare att hämta en boll,

  • ·och hämta den på riktigt, inte visa/spela att du hämtar den, ser ni skillnaden?
  • ·Varje gång eran karaktär gör något, vad väldigt konkret för att visa publiken varför karaktären gör som den gör. Detta gör man för att visa att karaktären är äkta.

Ett tips är tex att i pjäsen, när spökena närmar sig vincent, säg inte bara som regissör till din skådespelare -närma dig Vincent, utan säg också vad skådespelaren ska göra, tex, närma dig Vincent och känn på hans kläder.

  • ·Så även det som händer inne i Vincents huvud med spökena måste konkretiseras på scenen, ju tydligare ni kan vara och ju mer ni kan konkretisera er berättelse ju mer kommer ni bort från att ”spela teater.” och låt sedan publiken förstå själva att det var spöken.
  • ·Som regissör ge energi till dom som spelar på golvet, gör, inte spela.
  • ·Vi är och jobbar på en teater men vi behöver inte spela teater. Vi ska visa livet och få det så levande som möjligt. Gör det på riktigt så ingen behöver tvivla på det, visa oss livet, då kommer vi bli nyfikna.

 Ett annat tips med arbetet med sina karaktärer är att tänka vem är du och vad vill du? Varje karaktär vill något, vad vill era karaktärer? Vad behöver dom? Följ också texten i manuset, finns det pauser och överlappningar? Tystnad osv, alla sådana hänvisningar i texten finns där av en anledning.

Sedan delades gruppen in i tre smågrupper och jobbade med tre olika delar av pjäsen, fotbollsscenen, modersscenen och spökscenen. Det var en hög energinivå i alla grupper, det diskuterades karaktärers känslor och motivationen, användandet av fotboll, fysiska gestaltningar, improvisationer prövades och prövades om, med ny ingång och riktning. Det diskuterades ord och översättningar, teckenspråk, dialekter, text och rörelser, att leka med området och använda fysiska uttrycksmedel.

Under avslutningsrundan med frågan: Hur enkelt är det att komma i kontakt med texten? Kom det bland annat upp:

  • ·Det är enkelt för att det finns så mycket kontraster i texten och att texten talar för sig självt.
  • ·Tystnad betyder mycket mer är bara tystnad och att känna in texten var lätt, men väldigt tungt.
  • ·Det är lättare att lära sig replikerna om man också har rörelse med i repliken.
  • ·Språk och dialekter kan vara till hjälp i arbetet.
  • ·Låt skådespelarna komma med idéer och ge dem kred för det.
  • ·Man kan vrida och analysera så mycket med texten.
  • ·Ändra stavningen för Guahahamuka i manuset.

Workshopen avslutades med Josettes uppmuntrande ord – Alright, thank you everybody, lets do it!

Mördarnas barn Workshop 2

Regissör: Josette Bushell-Mingo Dramatiker: Katori Hall Processledare: Jonas Jarl Dokumenterare: Malin Ryman och Martin Sällström

Precis som i session ett så började vi i ring. Josette Bushell-Mingo frågade om vilka känslor som kom upp förra sessionen. Saker som togs upp under rundan var att det finns stora konstraster mellan hur ungdomarna upplever sina fäders aktioner under folkmorden i Rwanda samt hur sagda ungdomar ser på sina relationer till sina fäder. Det var också flera som reagerade starkt på de olika berättelser som Katori Hall hade med sig från sin resa till Rwandas olika minnesplatser. Några fick en förhöjd ansvarskänsla över att spela upp pjäsen just på grund av dessa historier. Det var svårsmälta historier, som gruppen nämnde, som gjorde ett stort intryck på dem alla. Josette nämnde att hon ville starta upp en egen Afrika grupp som ska arbeta med att sätta upp fler pjäser om Afrika och detta var tack vare pjäsen Mördarnas Barn och det sätt som Katori Hall skriver sin berättelse. Hon gav också gruppen rådet att använda sig av de känslor de fick efter diskussionen när de olika ensemblerna arbetar med pjäsen och särskilt när de prövar olika metoder på golvet under repetitionerna.

Fler tips och råd Josette gav var att hitta människor att prata med för att bearbeta djupet av pjäsen och de känslor som kan komma upp under arbetet. Hon tyckte också att alla i rummet kunde vara varandras referensgrupper för just en sådan diskussion. Hon gav också tips på att använda sig av bilder ur dansböcker och andra böcker som uttrycker estetik. Josette visade några exempel på böcker man kan använda:

Henrik Saxgren, ”Solomon’s house -the lost children of Nicaragua” John Grisham, ”Visualizing the blues -Images of the American South.” Bastienne Schmidt, ”Vivir La Muerte.”

 

Cullbergbaletten.

Efter diskussionen så var det dags att göra några fysiska övningar. Vi kom fram till att pjäsen utspelas i två parallella världar, den fysiska världen samt den spirituella världen. Den fysiska världen är den där Vincent, Bosco, Innocent och alla andra lever i medan andevärlden, som till stor del utspelar sig i Vincents sinne, bebos av andar som har varit offer för folkmordet i Rwanda. De kallar sig för Guahahamuka. Utifrån denna beskrivning av pjäsens världar så gjordes tre olika övningar som kan vara till hjälp för att sätta sig in i miljön samt hitta känslan i pjäsen. Den första övningen gick ut på att mingla runt i rummet och sedan följa olika instruktioner som gavs av Josette.

1.Börja med att gå runt i rummet som vanligt.

2.Kvinnor, gå i slowmotion och gestalta att ni flyr. Män, gå som vanligt och tänk att ni är på väg till en bar eller någon liknande rolig tillställning.

3.Alla, gå som vanligt.

4.Män, gå i slowmotion och tänk er att någon jagar er och försöker hugga av din arm. Kvinnor gå som vanligt som om ingenting händer.

Efter att gruppen fått pröva rörelsegestaltningar så delades de upp i två grupper. Och byttes sedan av att gestaltade och observera.

”Kör” eller ”Chorus”.

Gruppen ställde upp sig på tre led bakom Josette och följde rörelser och ljud hon gjorde som inspirerats utifrån pjäsen framför en spegel. Ett sätt att tolka den här övningen är att den kan hjälpa en regissör att förmedla en känsla som kan finnas i pjäsen som bearbetas. Ett par observatörer valdes ut i slutet på övningen för att få ett perspektiv utifrån gruppen.

Den tredje och sista övningen som gjordes under sessionen hade inget särskilt namn utan utgick från en av Katori Halls berättelser från sin resa till Rwanda. Alla deltagare fick i uppgift att ta ett klädesplagg eller ett attribut var, som tex en väska eller ett par skor och var och en, i tystnad, gå fram och lägga sitt plagg någonstans på golvet. Sakerna som spreds ut i olika högar representerade människor som hade avlidit på den platsen. De placerade sakerna på det sätt som personerna förhöll sig precis vid dödsögonblicket. Sedan fick några i gruppen placera sig utsträckt på golvet i och bredvid dom olika sakerna. Resten av gruppen fick tolka vad bilden kunde betyda.

Det blev starkt laddat. Kunde det här vara en öppnings scen eller en del av en scenografi? Möjligheten för tolkningar var många

I slutet av sessionen så delades gruppen i tre mindre grupper. Grupperna fick var sin scen att arbeta med under resten av tiden och skulle också fortsätta under session tre. De tre scenerna döptes till:

Fotbollsscenen: Här träffar vi på fyra ungdomar, Vincent, Bosco, Innocent och Emmanuel som diskuterar det faktum att Vincent, Bosco och Innocents pappor kommer hem.

Mammascenen: Vincent, Mamma och Félicité äter frukost och mamma gör sig i ordning för att hennes man, Vincents pappa, kommer hem.

Spökscenen: En scen där Vincent drömmer om Guahahamuka, tre offer av massakern vars andar plågar Vincent.

När grupperna hade delats in så började alla jobba med de olika scenerna innan det var dags för paus.

Mördarnas Barn Workshop 1

Regissör: Josette Bushell-Mingo Dramatiker: Katori Hall Processledare: Jonas Jarl Dokumenterare: Malin Ryman och Martin Sällström

Klockan är 10.30 när deltagarna för workshopen träffades i sal 12 för att tillsammans under regihelgen jobba med pjäsen ”Mördarnas barn” skriven av Katori Hall. Workshopen inledes med att vi alla satt i en ring. Josette Bushell-Mingo, som är regissör, bad deltagarna att i en runda, var och en för sig, berätta sitt namn, var ifrån man kommer samt vilka förväntningar man har inför workshopen och den här dagen. Själv hoppades hon att man skulle få med sig idéer, tankar, inspiration och många verktyg att jobba med efter dagens slut. Några av dom förväntningarna som fanns i gruppen var att få svar på frågor och få inspiration samt att lösa problem.

Vidare förklarade Josette att den här workshopen är processdriven, ”Vad är det som kommer hända mellan oss?. Det är det som vi vill jobba med och att tanken med pjäsen är att den är universal och crossing boarders.”

Hälsa på varandra övning

Alla reser sig ifrån stolarna och försöker skaka hand med så många som möjligt på 10 sekunder, efter det ska man hitta tillbaks till sin stol. Nästa steg är att göra samma sak igen men den här gången så ska man peta med sitt finger på andras näsor, försök att hinna med alla. Den tredje gången ska alla försöka krama alla i rummet innan man hittar tillbaks till sin stol.

Efter övningen återberättade vi och sammanfattade för Katori Hall vad vi har pratat om på det tidigare regikoncept mötet. Det diskuterades bland annat om att vi hade samma process men med olika ingångar och om möjligheten att handlingen i manuset skulle kunna hända i Sverige också.

Katori Hall

Katori växte upp i Tennessee i södra USA och berättade om hur det var att växa upp i en arbetarklass och i en tid av utveckling och transformation. Hon bestämde sig för att läsa till journalist och det var starten på hennes författarskap. Katori hade en önskan om att skriva in sig själv i verkligheten, hon ville bli journalist och skådespelerska.

Så efter journalistutbildningen läste hon teater och under en lektion fick hennes klass i uppgift att var och en gå till biblioteket och leta i böcker efter ”sina” karaktärer, men Katori och hennes vän kunde inte hitta en enda pjäs med två svarta kvinnor i huvudrollerna. Dom gick tillbaks till sin lärare och frågade, men inte heller hon kunde namnge någon, och då bestämde sig Katori att istället för att gnälla, göra något åt saken, och hon började skriva egna pjäser. Hon påbörjade sedan sin tredje utbildning, drama school for playwriting.

Hon läste alla pjäser som gick att få tag i och insåg att författarskap inte bara handlar om att skriva nytt, utan också om att skriva-om. Hon berättade att hon fick mer distans till sig själv och gick från att vilja skriva in sig själv, till att vilja skriva in andra i verkligheten.

Mördarnas barn.

Katori ville skriva om Rwanda men visste inte riktigt om hon vågade. Men hon åkte dit och väl där började pjäsen ”Mördarnas barn” att ta form. Hon berättade att hon besökte minnes platser och en kyrka som hade lagt ut kläder som tillhörde krigets offer. Hon tog många bilder och föreställde sig vilka det var som hade haft dom här kläderna. Hon berättade historier om hur en Tutsi kvinna hade blivit halshuggen och hur hennes barn hade blivit tvingade att spela fotboll med hennes huvud, det fanns tydliga granathål i kyrkans väggar och dessutom fanns det kroppar, preserverade i lut, som fanns med i en utställning. Det var väldigt mycket att ta in och Katori fick bearbeta mycket när hon kom tillbaks till USA.

i Rwanda träffade jag en mördare som jag tyckte om.

Det var under ett gruppmöte där offer och förövare träffades, en kvinna tvingades att skaka hand med hennes familjs mördare som en del i integrationsarbetet. Katori hamnade på samma buss som den här mannen och där väcktes tankar. Hade han barn? Och i så fall vad tänkte hans barn om honom? Var dom stolta? Och tankar om ens egna gränser kom upp,

-vad skulle du göra?

En gruppdiskussion kom upp och alla hade blivit väldigt berörda av Katoris berättelse. Vi diskuterade bland annat om att den här pjäsen har öppnat upp våra hjärtan och att ta den här känslan till vårat uppdrag att förmedla den på scen. På avslutningsrundan kom några av följande tankar upp:

-när ska människor börja älska?

-det här är starkt och har nu kommit till oss och det har blivit vi.

-paralleller mellan det här och ”fotbollssupportrar”

-med passivitet som vapen har vi nu blod på våra händer

-varför reser vi? Har reflekterat över varför jag reser

-paralleller och tankar mellan Rwanda och Sverige.

-bra att denna historia har blivit pjäs och inte film eller bok

Josette: tack för känslan och den här processen, och nu, lets kick some ass!.

Gruppen fick också ett tips på en bok som kan hjälpa till att relatera till händelserna I Rwanda. Janne Teller: Hvis der var krig i Norden (2004), Om det var krig i Norden (2012) Svensk översättning.

Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Janne_Teller