Den sista kackerlackan WS4

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumentation: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopledare: Edward Bromberg

En viktig del i arbetet är att skapa spelregler i ensemblen. Detta demonstrerar Dietro genom att skapa en scen med hjälp av stolar i en kvadrat. När en karaktär går in i på spelplatsen skapas karaktären. Regissören fortsätter med att skapa en kull inom en spelplatsen. Lägger man då till att man inte får vara utanför spelplatsen skapas en energi i scenen.

Presentation av scenplatser som Evolvösen, ute i det okända och hos Lump och Mummel. Man får tänka bort det fysiska på scenen och fokusera på hur man definierar rummet.  Bra att försöka så länge som möjligt utan rekvisita.

Vad ska man förhålla sig till när det gäller projektor, ljud och ljus etc. Skuggor kan bli problem, försök använda det till en fördel.Svart bakgrund är bra. Om bakgrund är röd så ger det effekt men svårt. Det krävs ljusstarkare projektorer. Använda gärna sidoljus till filmning. Edward rekommenderar mörkgrå fond till projektor. Mycket att tänka på, så ha bra kontakt med regionteatern ni spelar på.

Laddade föremål, Nutri alger som vattenflaskor och kärran, Evolvösen (människa) och projektionen. Om inte människa, hur? En miniluftballong som växer genom andning? Lösning från annan föreställning; sovsäck med fläkt inuti. Evoluvös är inte så stor. En säck och en slang till som ger luft. En timer som ger hjärtslag och andning bättre. Ett helvitt tält kan man använda eller plastpåse.  Hur är det tänkt med sortier entréer? Springa är bra för effekt om det är i långa bitar.

Vad ska man fokusera på? Ungdomar ska kunna texten så snart som möjligt och kunna släppa manus så snart som möjligt. Amatörer har en besatthet i ”hur” man gör. Ta de stora dragen manus och grundstruktur i början. Scen för scen eller i helheter.
.

Den sista kackerlackan WS3

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumentation: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopsledare: Edward Bromberg

Informationen till Humaterna kommer från hörlurarna, en snabbare väg att växa upp än människorna. Professorns rätt att visa om han lyckats eller inte.

Kring Sma och Blå: Blå är som ett barn som vill finnas i världen. ”Bambi”. Johansson och Sprii; barn i tonåren.  Tillbaks till Sprii och hens hörlurar. De har inte normerna som vi människor har. Dramatikern använde kackerlackan så att de överlever.

Strategi och uttryck? Hur ska den här karaktären veta hur den ska göra/illustrera. Hur för man historien framåt? ”Gömma sig och lyssna leder till medvetenhet”. Att inte gömma sig blir då ingen känsla för ansvar hos Sprii när han sitter med hörlurar och Johansson kommer in. Det sista är bra till konflikten. När två är på scen är det bra att båda har antagonistiska synsätt. Då är det bra att en karaktär visas tack vare den andra karaktären.

Spri provar inte att komma undan men gör det ändå för hen är tillräckligt skärrad. Det komiska i varje karaktär tycket Dietro är tomheten hos dem alla. Om någon är noga med tid så kan den andre slappna av. I och med att Sprii är ansvarslös och Johansson ansvarsfull så blir det spänning i luften. Sprii blir ansvarsfull när Bipp vill döda Sma och det blir spänning där.
Pjäsen handlar om liv och att liv är viktigt, plus att alla är förprogrammerade. Alla behövs och Sprii vet det. Därför stoppar Sprii Bipp. Alla har en viktig del i den nya världen. Humaterna lär sig av varann och de ”plockar på sig fler egenskaper” från varann och blir alltmer mänskliga.
”Självcentrerad svartsjuka” och ”det byggs upp solidaritet”. Som pedagog måste man bestämma: Är det en karaktärshistoria eller kollektivets historia? Dessa val sätter fokus på just självständighet eller självcentralism. Vem är huvudrollen och vems perspektiv är pjäsen ifrån?

Paus

Dietro menar att manuset inte har en huvudroll, den vanliga besättningen och nämner som en hint till deltagarna att komma till tankespår att ”kollektivet och mänsklighetens historia är centralt”.

Huvudrollen?
Huvudrollen är den som publiken ska identifiera sig med, genom den karaktären ska publiken (och ‘jaget’) förstå historien, enligt Dietro. Som exempel tar han fram snövit och de sju dvärgarna. Om perspektivet är ifrån snövit så försvinner hon in i en mörk värld men räddas av dvärgarna tills den riktiga hjälten kommer. Men om det hade varit i tokers perspektiv så blir handlingen blivit en annan eftersom Tokers erfarenhet skiljer sig från snövits. Historien ändrar sig utifrån vilket perspektiv man kör storyn ifrån;

Om Sma är centralt och rör sig lite och kan allas namn och vet om alla, så observerar den allt” Men observera är inte aktivt. ”En huvudkaraktär måste vara aktiv . Och valet av huvudperspektiv är till för att få publiken att välja en historia. ”den som förändras mest, den har mest händelser”. Dietro tycker att valet av huvudkaraktär är enkelt: Kollektivet! ”Men det är ett annat sätt att se på huvudroll”. Dietro tog som exempel Sprii. Om hen är huvudroll blir publiken ansvarig hens agerande.

Den sista kackerlackan WS 2

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumenterare: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopsledare: Edward Bromberg

Regissören demonstrerar en övning som kallas Zip zap. Övningen är en lek som går ut på att skicka impulser till varann (genom att klappa till varann i ring). Teater skapas av interaktion mellan varann på scen och att man hela tiden ska förvänta sig även det oväntade, menar Dietro Kasapi. Övningen tränar detta samt fokus, närvaro och ensembleförståelse.

Nästa övning var skala 1 till 10 där deltagarna gick runt i rummet för sig själva och utgick från känslan glad. När de nu börjar är de på känsla 0 vilket var neutral sen skulle detta stiga genom att Dietro säger 1,2,3 osv. När deltagarna nådde tio gick det tillbaka i skalan. Övningen hade med en tidigare fråga att göra. Att ta energi och använda det i nivåer är bra för karaktärs arbete.

Den sista övningen hette byta-namn-leken. Den gick ut på att man säger sitt namn till en person som svarar med sitt, sen byter man namn med varann och går vidare till nästa osv. När man fått tillbaka sitt eget namn går man ut. Övningens syfte är att lyssna, förmedla, bära information och identitet samt interagera på scen.

Uppläsning av scen två. Vad händer kortfattat i scenen? Johansson vill ha ordning och få saker gjort medan Sprii vill ta det lugnt. Att man vill något på scen är viktigt och bra. Verb ger riktning till skådespelarna. Som regissör så kan man bestämma en riktning i scenen genom hur det sägs. Tips från regissören är att försöka se viljorna i scenen först, sen hitta handlingarna. Men vissa (svårare) scener behöver man kanske göra tvärtom. Handlingar ger en karta av vad som händer på scen. När en vilja är bestämd så är det ett till en karaktär. Viktigt att komma ihåg är att alla personer är olika i olika situationer.

Paus

Så länge skådespelaren vet vad de gör i varje scen så är det ett bra resultat. Det innebär ett detektivarbete för pedagogerna menar Dietro. “Konsekvenserna för varje handling är det viktigaste”. En gammal regel är att en karaktär måste förändrats efter varje scen. Till exempel om karaktären bevittnat sin moders död, den bördan ska ju finnas kvar i flera  månader framåt. men i olika nivåer. Som regissör att ta hand om detta för skådespelaren. ”Säga att vilja göra kaffe men glömt hur man gör”.

Dietro Kasapi varnar för att hamna i fällan om att tänka kring hur man gestaltar humater. Publiken vill ha en realitet till karaktärerna. Att tänka kring hur det är att födas som vuxen kan vara en lösning kring skapandet av humater.

Kring karaktärer är det bra om det är två på scenen att båda har antagonistiska synsätt och att de hjälper varann att visas och synas. Det komiska i varje karaktär är tomheten hos dem tycker regissören. “om någon är noga med tid kan den andre slappna av”

 

Den sista kackerlackan WS1

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumenterare: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopledare: Edward Bromberg

Workshopen började med en runda där deltagarna fick svara på varför de valde just denna pjäs. Många valde den för att den var så unik och inte handlade om ungdomar samt att antalet karaktärer var bra för deras olika grupper.

Dietro Kasapi ska under dessa fyra workshops främst hjälpa deltagarna kring deras tankar och hur man gör val, på och utanför scenen.  Han varnar också att med denna pjäs kan man lätt hamna i tanke kring scenografi,  men det är viktigare att hitta ett engagemang hos ungdomarna.

Christina Gottfridsson berättar om sin pjäs med frågeställningen: Vem har rätt att bygga mänsklighet. Pjäsen är baserad på Frankenstein.

Dietro Kasapi  ställer frågan om vad som upplevs som  svårast  och vad som är roligast i pjäsen. Deltagarna fick tänka tills de kände sig redo. Svaren väldigt lika mellan det svåra och det roliga men deltagarna hade olika tankar vad som var roligast/svårast. Några kände att arbetet med karaktärer och möjligheten i pjäsen skulle bli både roligt och svårt.  Men generellt upplevde många att scenografin skulle bli svårast.

Dietro placerade deltagarna i olika grupper där de fick diskutera kring det svåraste och det roligaste och vad deltagarna kände at de ville få ur sig kring frågorna.
Dietro förklarade  att apropå problemet med scenografi att problemet  inte var vad publiken skulle se. Det handlade mer generellt kring deltagarna, var skådespelarna skulle vara.