Tankar från regionsfestivalen i Falun och kanske sista inlägget…

Hjälp vad alla var bra! Och vilka fantastiska föreställningar vi fick se! Det här har verkligen varit en fantastisk helg och vi från Teater L:van vill tacka alla underbara människor som förgyllde vår helg, allt från ensembelmedlemmar till Dalateaterns anställda. TACK!

Igår röstade vi. Vi var ovanligt eniga, tio av tolv röstade på samma ensembel. Vilken tänker jag såklart inte berätta. Men det ska bli spännande när vi får se vem alla de andra röstade på. Hoppas vi får reda på resultatet snart.

Något som jag insåg alldeles för sent var att i fredags, i Falun, kan ha varit sista gången vi spelade teater ihop. Vi har nämligen inte bestämt om vi ska spela den här pjäsen någon mer gång eller om vi ska lägga ner det här projektet. För till sommarn tar vi studenten och det här är vårt slutprojekt. Så ni inser säkert min sorg och mitt hopp, om att vi beslutar oss för fler föreställningar.

Men blir det inte så är det här mitt sista inlägg på den här bloggen 🙁
Det känns nog mest synd av allt. Jag har tyckt så mycket om att skriva här. Att berätta om vår resa för människor som vet vad jag menar. Att känna att vi är inte ensamma i vår bubbla. Att läsa era inlägg om era problem, lösningar och glädje. Och framför allt känna gemenskapen med er, vi gör det här tillsammans, och som Linnéa i min klass skulle ha sagt, We’re all in this together!

Så nu, mina kära teatervänner kanske jag säger Hejdå för sista gången. Jag hoppas inte att det blir så men för säkerhets skull…

Adjö! Ta hand om dig. Verkligen.

”Så sjukt sjukt sjukt sjukt bra är ni ska ni veta! Blir så stolt, både skratt och tårar blev det, alldeles tagen…”

Ja så lät det efter vårt genrep förra torsdagen, så jag behöver väl inte tala om HUR JÄVLA BRA DET GICK de två föreställningarna och det publika genrepet vi hade förra veckan.
Jag behöver nog inte heller berätta vad kul vi hade och hur lyckliga vi blev av vår succé. För vilken succé det blev. Både på genrepet och premiären fick vi stående ovationer och alla tre uppspelen var nästintill fullsatta. Men nu nog med skryt.

Det var väldigt häftigt att spela på Arenan. Arenan är en scen som ligger i Karlstads stora biblotekshus där man har varit många gånger och sett på bio, barnteater och föreläsningar. Samma vecka som vi var där hade faktiskt Anna Odell en föreläsning om sin film Återträffen som också visades senare.
Något annat som jag tyckte var häftigt var att gå in genom sceningången, man kände sig så jäkla proffsig, vi hade till och med en egen kod att knappa in när vi skulle passera.

Nu till helgen ska vi till länkfestivalen i Falun, något som vi alla har sett fram emot länge. Vi tycker det ska bli kul att se de andra föreställningarna och framför allt att se den andra Sannas sanna jag och att spela upp våran förstås.
Det är lite olika åsikter om att åka till Stockholm i klassen, några vill inte dit alls, för någon är det livsviktigt att vinna, och för några, däribland jag, är vinnandet inte alls viktigt men det skulle vara kul att få möjligheten att spela upp pjäsen en gång till.
Jaja det ska bli kul i alla fall men det är synd att inte Rasmus Lindberg kunde komma, det skulle vara kul att spela upp vår pjäs för honom och dessutom höra hur han tänkte när han skrev pjäsen.

Nej nu kan jag inte hålla mig längre, jag måste lägga upp några bilden från Arenan och förra helgens föreställningar. Fotograferna är Frida Gustafsson, vår dansklasskompis, Rebecka (Bex) Nätterdal som skulle ha varit med på scen men fick förhinder och vår svenska- och engelskalärare Hans Lekemark. Jag skriver vem som tagit kortet bredvid bilden och lite vad det föreställer. Så förbered er på bilder i massor!

Taget av Bex.

Fotat av Hans.

Hans fotat julkrubban.

 

Taget av Frida.

Fotat av Hans.


Det här är Elin som Linus. Jag har inte pratat så mycket om Elin här på bloggen men det beror mest på att hon inte har fastnat på bild, men Hans lyckades med det omöjliga och fick en riktig bra Linus-bild. Elin är den som har utvecklas mest i vår klass på tre år, både på scen och utanför, och det visar hon här. Redan när vi körde italgenare i början av projektet hade hon Linus klart för sig. Hon var nog den som hittade sin roll snabbast. Jag tycker så mycket om Elins Linus och jag har bestämt mig, Linus är min favorit karaktär. Elin är dessutom den i vår klass som har fått mest beröm av alla. Bra Elin!

Rektorn tagen av Frida.

Taget av Hans.

”Men hon övermannas av mamman” taget av Frida.


Av Frida.

Kyrkomedlemmarna av Frida.


Här är Ellen som Sannas sanna jag fångad av Frida.

Familjen tagen av Frida.

Ja jag sa att ni skulle förbereda er på många bilder, det blir lätt så när jag är så stolt så att det gör ont i hjärtat när man tänker på det.

Så jag tror det var allt för idag. Nästa gång jag skriver har vi varit i Falun 🙂

//En ännu mer förväntansfull Teater L:vare

ÖrebroHyenor mot premiär

En vecka till och vi kommer ha klarat av ett genrep och sedan studar bara premiärnerver och teaterfestival.
Eleverna gör ett fantastiskt bra arbete och det är riktigt roligt att se hur allting börjar falla på plats. Scenografi, kostym, ljud och ljus och smink. Allt har funnits där so små frön, idéer som grott och snart får vi nu möjligheten att se allt samspela och stolt vaja i vinden. Det är en underbar känsla när de saker vi började sätta ord på för 6 månader sedan nu är konkreta rörelsemönster och visuella konkreta upplevelser.

Eleverna hjälper till med allt från marknadsföring, affisch och kostym. Ett exempel är affischen ovanför som är ritad av en elev för hand och omgjord av en annan elev på datorn.

Ett litet större farthinder på vägen, nu när ljuset var riggat och tider inbokade för tekniskt genomdrag på söndag, var en dubbelbokning av lokal. Det kanske inte verkar så stort men att de som ska in är en ljuskurs vilket innebär total nedriggning och användning av all vår utrustning kanske vi inte räknat med.
Tur att Miss Flexibilitet infann sig och löste problemen på näst bästa sätt.

Det kommer säkert fler uppdateringar såhär i sista veckan.
Ett stort lycka till till alla andra ensembler inför premiärer från gruppen Sagas änglar i Örebro!

Snart premiär för Teater L:van

Den 14 mars klockan 19.00 är det dags för våran efterlängtade premiär. Jag kanske inte skulle ha kallat det snart om det inte vore för att vi endast har TVÅ repetitionstillfällen innan inflytt!
Men jag är inte så orolig som det låter, jag är faktiskt ganska lugn. Vi har kommit långt och tillsammans ror vi det här i mål hur lätt som helst. Det svåra är replikerna, eller ja vi kan vad vi ska säga någorlunda bra, problemet är när vi ska säga dem. Vi har pratat om att i den här pjäsen är det som att varje karaktär har en egen virrig monolog och att de avbryts av varandra hela tiden. Jäkligt förvirrande! Men det börjar bli bättre i alla fall och nu har vi ett välförtjänt sportlov att plugga på. Hoppas de andra har pluggat mer än mig än så länge.

Okej nog om det. Vad har hänt sen sist?
Jo det absolut viktigaste var när Bettina från Dalateatern var och hälsade på. Jag kan nu säga att vi är en av de LYCKLIGA deltagarna som ska få spela på Dalateatern. Det kändes så bra med Bettina, hon välkomnade oss verkligen dit på ett tryggt och gemytligt sätt. Om alla där är lika trevliga och goa som hon kommer vi inte vilja åka hem.Här är en bild på henne i mitten tillsammans med Moa och Fredrik.

Något annat som har hänt är att våra fantastiskt duktiga marknadsförare Emil och Moa har gjort klart och tryckt vår affisch. Du ser den här under. Om du undrar vem som är på bilden så är det vår dansklasskompis Gabbi.

Och så lite actionbilder. Här är alla tre Sannor med på samma bild. Ellen i mitten som Sannas sanna jag, hon gör henne väldigt bra, man blir riktigt rädd när Ellen förvandlas till Sannas sanna jag. Till höger är Ewe som jag har lagt upp en bild på tidigare, också här en bra prestation vilket syns lite bättre på den första bilden jag la upp, Ewe var den första att lära sig sina repliker och hon är en av de med flest, imponerande. Och på bordet står Moa som Sannas berättarröst. Jag kan inte säga så mycket om henne för hon är alltid bakom mig när hon spelar, men vad jag vet är att Anton som i torsdags fick i uppgift att suffa, misslyckades med sin uppgift för att han var så tagen av Moa.

Här är en bild på Jasper som rektorn och Emil som pappan. Emil har jag berömt förut så där tänker jag inte säga så mycket mer. Men Jasper är väldigt rolig i sin roll som rektor, den texten är ju rolig från början men Jasper har verkligen utvecklat hela karaktären med att själv lägga in roliga element som bara gör det bättre. Bra Jasper!

Och till sist en gruppbild i kostymen.

Nästa gång jag lägger upp ett inlägg blir nog efter premiären, jag hinner nog inte innan. Men då hoppas jag att vår svenska- och engelskalärare har tagit kort och att jag har möjlighet att lägga upp dem här. Han är nämligen inte bara en av de bästa lärarna jag har haft, han är dessutom en jäkel på att ta actionbilder.

MVH
En förväntansfull och nervös Teater L:va´re

Sannas sanna jag – Örebro Kulturskolas fördjupningslinje..

Nu äre sportlov. Alltså tid att äntligen få iväg ett första inlägg på bloggen. Vilket märkvärdigt material det här är vi jobbar med. Strax två veckor kvar till premiär och fortfarande upptäcker vi saker, små som stora, i vår quest att ta reda på och berätta om vad som egentligen är Sannas sanna jag. Redan i höstas redovisade vi ett arbete utifrån de första scenerna i samband med Kulturnatten i Örebro och fick fin respons. Vi är förstås igenom hela materialet men väl där fanns en känsla av ytlighet och det är nu, strax innan vi tar oss in i klonkriget, som vi ser ett spännande vägval i fördjupningen. Hemligt! Som ni ser på bilden består vår eminenta ensemble av endast åtta personer vilket har utmanat oss till en del spännande lösningar. Vi samarbetar med årets Systerskapsfestival i Örebro och ser fram emot premiär 07mars! Följ gärna vår event på Facebook!

https://www.facebook.com/events/191694554373709/?ref_dashboard_filter=upcoming

Teater L:van in action!

Hej nu kommer ett inlägg från oss igen. ”Ett till!” kanske ni tänker. Jo det är så här att jag Alice, som skriver detta, har det här som mitt ansvarsområde. Alltså, när mina klasskompisar fixar fram rekvisita, skissar på kostym, ringer runt till ljusgubbar, pysslar ihop musikslingor eller skapar en superhäftig affisch, gör jag det här. För att jag då ska spendera likvärdigt med tid som de gör på sina respektive ansvarsområden blir det ganska många inlägg.

Men nu tillbaka till det här inläggets ämne ”Teater L:van in action!”. Vi har nu, för ett tag sen, kommit igenom pjäsen en gång och har kanske halva kvar innan vi har kommit igenom en andra gång. Många har börjat hitta sina karaktärer, och vilka karaktärer sen, jag har redan flera favoriter.

Förra veckan tog jag och en klasskompis vid namn Anton, lite bilder och jag tänkte att vi skulle fortsätta göra så den här veckan också. Här är några av bilderna vi hittills tagit.

Här är, tror jag, scen 5 ”Ond Jul” bilden tagen av Anton, när mamman skäller ut pappan. I bakgrunden ses julkrubban.
Som ni ser har alla på sig svara byxor och flanellskjorta. Det var ett experiment vår kostymdesigner(mamman) ville göra, och det var en bra idé i huvudet men i verkligheten blev det lite för mycket rutor.

Här är delar av kompisgänget i scen 6 ”Filminspelning”.
Ser ni Linnéa i mitten. Hon var så besviken när hon fick den här rollen för hon kunde bara se den här tjejen som en riktig bitch men sen hittade hon en annan vinkel, jag tänker inte berätta vilken, men nu är hon en av mina favoritkaraktärer. Riktigt bra gjort av Linnéa.

Här är en suddig bild av Emil som Sannas vaktmästarpappa i scen 6.
Ja han skulle jag inte säga är en av mina favoritkaraktärer precis, usch vilken hemsk människa, och usch vad bra Emil är att spela honom.

Det var några av oss ” In action”. Mer bilder kommer inom kort.

Hoppas det går bra för er också.

Adjö från TeaterL:van

 

Problem!

Hej alla som liksom vi är taggade till tårna inför premiär.
Jag blev riktigt avundsjuk på Viktor Rydberg Gymnasium som snart ska ha premiär. Vi i Teater L:van önskar ”bryt ett ben”.

Vi har stött på ett problem som vi inte är helt vana med. Vi har som tur är inte allvarlig tidsbrist, även om man såklart alltid vill ha mer tid än vad man har, men vi har tyvärr personbrist.

Vi har gjort många produktioner före den här men då har vi antingen varit i smågrupper och gjort enaktare, vilket var bra eftersom sjukdom hos en skådespelare bara drabbade några, eller som när vi gjorde vår musikal förra året, då vi var i två grupper som gjorde samma pjäs. Fördelen med det var att det var två stycken som spelade samma roll, vilket gjorde att om den ena skådespelaren var sjuk, kunde den andre hoppa in  och senare informera sin klasskompis om de nya regianvisningarna.

Men nu är vi alla på scenen samtidigt, vilket såklart är kul, men så fort någon är sjuk eller ledig blir det problem FÖR ALLA. Som idag, utav oss 13 som har valt att skådespela var 9 friska! Och det här är svårt, för när man är sjuk är det klart att man ska få vara hemma, men vår lärare och regissör börjar bli lite frustrerad.

Men vi har i alla fall hittat en någorlunda bra lösning, så om några fler har samma problem som vi, får ni här ett tips. Vi filmar allt med en filmkamera och lägger upp filmerna på en USB-sticka som sen går vidare till våra sjuklingar. Jag vet inte riktigt hur det har funkat i praktiken för det här kom vår lärare på igår men det är i alla fall bättre än att inte göra något som helst för de som är sjuka, de mår dåligt som det är utan att de ska behöva känna att de missar något viktigt!

Nog pratat om sjukdomar och problem. Förutom att repetera håller vi, liksom många av er, dessutom på med kostym, rekvisita, scenografi, marknadsföring, ljus mm. och igår tog jag lite kort på mina hårt arbetande klasskompisar.


Här har vår duktiga tecknare och kostymör gjort en skiss på ett kostymförslag till vår allmänna kostym. Väldigt bra tycker jag.

Våra Rekvisitörer tänker!

Ja det tror jag var allt för oss just nu.

Hoppas det går bra för er andra

Hälsningar TeaterL:van

Teater L:van om ”Sannas sanna jag”

Vi älskar ”Sannas sanna jag”! ”Sannas sanna jag” älskar vi! Vi fullkomligt ÄLSKAR ”Sannas sanna jag”!

Så skulle vi beskriva våra känslor för ”Sannas sanna jag” på ett Rasmus-Lindbergskt vis.
För vi tycker verkligen om hans pjäs väldigt mycket. När vi i höstas skulle rösta om vilken av länkpjäserna vi skulle spela var vi ovanligt överens. Några få tyckte om ”Hyenor” och Elin älskade ”Den sista kackerlackan” men till övrigt tyckte alla bäst om ”Sannas sanna jag” och jag är säker på att Elin och de andra som röstade på något annat, är nöjda, särskilt Elin för hon fick sin favorit roll, Linus.

Vi 14 stycken elever och i manus finns det bara 10 roller och det här var i alla fall jag lite orolig för eftersom vårt mål var att alla skulle få vara på scenen samtidigt för första gången under vår skoltid. Men som tur var svarade Rasmus Lindberg att det var helt ok att göra om till 14 roller så nu får vi ÄNTLIGEN göra något tillsammans fullt ut!

Vi har nu hunnit repa fram till scen 9 och det känns väldigt bra! IFF vår regissör och lärare, arbetar mycket med oss som grupp, och använder sig mycket av det läskiga att vara ensam mot massan och att vara tvungen att följa grupptrycket. Som i början, när det ska bestämmas om vem som ska vara Sannas berättarröst. Då vi har gjort det som att ingen på scen vill spela den rollen och att de kommer överens om att nästa som kommer genom dörren får ta den. När väl Moa som ”skådespelare 1” kommer har hon inget val utan måste följa grupptrycket. Ett annat exempel är när Sanna blir nedtryckt av kyrkomedlemmarna, där IFF har gjort det ännu tydligare hur utsatt och ensam Sanna är mot den stora massan som kyrkomedlemmarna är.

Här är en bild tagen av Anton Andersson på just det. Eller när vi grovrepar just det.

Och här är en bild på vår Sanna, Evelina Holm,  i scen 8 direkt efter nedtryckningen från Kyrkomedlemmarna.

Det tror jag var allt från oss just nu.

//Alice och teater L:van