Teater L:van om ”Sannas sanna jag”

Vi älskar ”Sannas sanna jag”! ”Sannas sanna jag” älskar vi! Vi fullkomligt ÄLSKAR ”Sannas sanna jag”!

Så skulle vi beskriva våra känslor för ”Sannas sanna jag” på ett Rasmus-Lindbergskt vis.
För vi tycker verkligen om hans pjäs väldigt mycket. När vi i höstas skulle rösta om vilken av länkpjäserna vi skulle spela var vi ovanligt överens. Några få tyckte om ”Hyenor” och Elin älskade ”Den sista kackerlackan” men till övrigt tyckte alla bäst om ”Sannas sanna jag” och jag är säker på att Elin och de andra som röstade på något annat, är nöjda, särskilt Elin för hon fick sin favorit roll, Linus.

Vi 14 stycken elever och i manus finns det bara 10 roller och det här var i alla fall jag lite orolig för eftersom vårt mål var att alla skulle få vara på scenen samtidigt för första gången under vår skoltid. Men som tur var svarade Rasmus Lindberg att det var helt ok att göra om till 14 roller så nu får vi ÄNTLIGEN göra något tillsammans fullt ut!

Vi har nu hunnit repa fram till scen 9 och det känns väldigt bra! IFF vår regissör och lärare, arbetar mycket med oss som grupp, och använder sig mycket av det läskiga att vara ensam mot massan och att vara tvungen att följa grupptrycket. Som i början, när det ska bestämmas om vem som ska vara Sannas berättarröst. Då vi har gjort det som att ingen på scen vill spela den rollen och att de kommer överens om att nästa som kommer genom dörren får ta den. När väl Moa som ”skådespelare 1” kommer har hon inget val utan måste följa grupptrycket. Ett annat exempel är när Sanna blir nedtryckt av kyrkomedlemmarna, där IFF har gjort det ännu tydligare hur utsatt och ensam Sanna är mot den stora massan som kyrkomedlemmarna är.

Här är en bild tagen av Anton Andersson på just det. Eller när vi grovrepar just det.

Och här är en bild på vår Sanna, Evelina Holm,  i scen 8 direkt efter nedtryckningen från Kyrkomedlemmarna.

Det tror jag var allt från oss just nu.

//Alice och teater L:van