Den sista kackerlackan WS3

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumentation: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopsledare: Edward Bromberg

Informationen till Humaterna kommer från hörlurarna, en snabbare väg att växa upp än människorna. Professorns rätt att visa om han lyckats eller inte.

Kring Sma och Blå: Blå är som ett barn som vill finnas i världen. ”Bambi”. Johansson och Sprii; barn i tonåren.  Tillbaks till Sprii och hens hörlurar. De har inte normerna som vi människor har. Dramatikern använde kackerlackan så att de överlever.

Strategi och uttryck? Hur ska den här karaktären veta hur den ska göra/illustrera. Hur för man historien framåt? ”Gömma sig och lyssna leder till medvetenhet”. Att inte gömma sig blir då ingen känsla för ansvar hos Sprii när han sitter med hörlurar och Johansson kommer in. Det sista är bra till konflikten. När två är på scen är det bra att båda har antagonistiska synsätt. Då är det bra att en karaktär visas tack vare den andra karaktären.

Spri provar inte att komma undan men gör det ändå för hen är tillräckligt skärrad. Det komiska i varje karaktär tycket Dietro är tomheten hos dem alla. Om någon är noga med tid så kan den andre slappna av. I och med att Sprii är ansvarslös och Johansson ansvarsfull så blir det spänning i luften. Sprii blir ansvarsfull när Bipp vill döda Sma och det blir spänning där.
Pjäsen handlar om liv och att liv är viktigt, plus att alla är förprogrammerade. Alla behövs och Sprii vet det. Därför stoppar Sprii Bipp. Alla har en viktig del i den nya världen. Humaterna lär sig av varann och de ”plockar på sig fler egenskaper” från varann och blir alltmer mänskliga.
”Självcentrerad svartsjuka” och ”det byggs upp solidaritet”. Som pedagog måste man bestämma: Är det en karaktärshistoria eller kollektivets historia? Dessa val sätter fokus på just självständighet eller självcentralism. Vem är huvudrollen och vems perspektiv är pjäsen ifrån?

Paus

Dietro menar att manuset inte har en huvudroll, den vanliga besättningen och nämner som en hint till deltagarna att komma till tankespår att ”kollektivet och mänsklighetens historia är centralt”.

Huvudrollen?
Huvudrollen är den som publiken ska identifiera sig med, genom den karaktären ska publiken (och ‘jaget’) förstå historien, enligt Dietro. Som exempel tar han fram snövit och de sju dvärgarna. Om perspektivet är ifrån snövit så försvinner hon in i en mörk värld men räddas av dvärgarna tills den riktiga hjälten kommer. Men om det hade varit i tokers perspektiv så blir handlingen blivit en annan eftersom Tokers erfarenhet skiljer sig från snövits. Historien ändrar sig utifrån vilket perspektiv man kör storyn ifrån;

Om Sma är centralt och rör sig lite och kan allas namn och vet om alla, så observerar den allt” Men observera är inte aktivt. ”En huvudkaraktär måste vara aktiv . Och valet av huvudperspektiv är till för att få publiken att välja en historia. ”den som förändras mest, den har mest händelser”. Dietro tycker att valet av huvudkaraktär är enkelt: Kollektivet! ”Men det är ett annat sätt att se på huvudroll”. Dietro tog som exempel Sprii. Om hen är huvudroll blir publiken ansvarig hens agerande.