Den sista kackerlackan WS 2

Dramatiker: Christina Gottfridsson Dokumenterare: Pontus Eriksson Regissör: Dietro Kasapi Workshopsledare: Edward Bromberg

Regissören demonstrerar en övning som kallas Zip zap. Övningen är en lek som går ut på att skicka impulser till varann (genom att klappa till varann i ring). Teater skapas av interaktion mellan varann på scen och att man hela tiden ska förvänta sig även det oväntade, menar Dietro Kasapi. Övningen tränar detta samt fokus, närvaro och ensembleförståelse.

Nästa övning var skala 1 till 10 där deltagarna gick runt i rummet för sig själva och utgick från känslan glad. När de nu börjar är de på känsla 0 vilket var neutral sen skulle detta stiga genom att Dietro säger 1,2,3 osv. När deltagarna nådde tio gick det tillbaka i skalan. Övningen hade med en tidigare fråga att göra. Att ta energi och använda det i nivåer är bra för karaktärs arbete.

Den sista övningen hette byta-namn-leken. Den gick ut på att man säger sitt namn till en person som svarar med sitt, sen byter man namn med varann och går vidare till nästa osv. När man fått tillbaka sitt eget namn går man ut. Övningens syfte är att lyssna, förmedla, bära information och identitet samt interagera på scen.

Uppläsning av scen två. Vad händer kortfattat i scenen? Johansson vill ha ordning och få saker gjort medan Sprii vill ta det lugnt. Att man vill något på scen är viktigt och bra. Verb ger riktning till skådespelarna. Som regissör så kan man bestämma en riktning i scenen genom hur det sägs. Tips från regissören är att försöka se viljorna i scenen först, sen hitta handlingarna. Men vissa (svårare) scener behöver man kanske göra tvärtom. Handlingar ger en karta av vad som händer på scen. När en vilja är bestämd så är det ett till en karaktär. Viktigt att komma ihåg är att alla personer är olika i olika situationer.

Paus

Så länge skådespelaren vet vad de gör i varje scen så är det ett bra resultat. Det innebär ett detektivarbete för pedagogerna menar Dietro. “Konsekvenserna för varje handling är det viktigaste”. En gammal regel är att en karaktär måste förändrats efter varje scen. Till exempel om karaktären bevittnat sin moders död, den bördan ska ju finnas kvar i flera  månader framåt. men i olika nivåer. Som regissör att ta hand om detta för skådespelaren. ”Säga att vilja göra kaffe men glömt hur man gör”.

Dietro Kasapi varnar för att hamna i fällan om att tänka kring hur man gestaltar humater. Publiken vill ha en realitet till karaktärerna. Att tänka kring hur det är att födas som vuxen kan vara en lösning kring skapandet av humater.

Kring karaktärer är det bra om det är två på scenen att båda har antagonistiska synsätt och att de hjälper varann att visas och synas. Det komiska i varje karaktär är tomheten hos dem tycker regissören. “om någon är noga med tid kan den andre slappna av”